Japp, så är det. Rubriken ljuger aldrig. Igår började jag mitt nya liv, där jag ska försöka leva ett sundare liv och också äta mer korrekt, det senaste vid ungefär samma tidpunkt varje dag. Allt bara för att min mage, och jag ska må bättre. Så här ser en dag ur Rebeccas liv ut, OBS! alla tider är ca-tider:
8.30 - Väckarklockan ringer
9.00 ~9.15 - Går upp för att äta frukost. Bestående av smörgås och te.
9.55 - Går på en promenad genom stan. Kikar i skyltfönster etc. Fortsätter sedan runt hamnen.
När jag kommer hem igen beror på hur lång tid jag stannade på stan. Idag var jag hemma betydligt tidigare än igår. Dels berodde det på att jag stannade till i diverse affärer igår, plus att vädret var sämre idag. Vid hemkomsten tar jag in posten om den har kommit, duschar och kopplar av en stund. Efter duschen lagar jag mat, och sen sätter jag mig vid datorn eller pysslar med annat. Därefter blir det eftermiddags/kvälls aktiviteter beroende på vilken dag det är, t.ex KU, kör, confirmed.
Läggdags mellan 22.00 och 23.00. Läser även en bit ur Bibeln innan lampan släcks. Jag ska försöka att hålla mig till detta schemat, ska bli intressant och se hur länge jag klarar det.
Tjingeling på er, nu ska jag se på film i höstrusket!
tisdag, september 30
måndag, september 29
Autumn leaves
The falling leaves drift by my window
The falling leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sunburned hands I used to hold
Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
The falling leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sunburned hands I used to hold
Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall
torsdag, september 25
Gråa dagar
Åh va det är härligt att leva. Jag älskar mitt liv! <3
Nu undrar ju ni varför jag då döpte inlägget till "Gråa dagar", jo det är dels för att låten jag lyssnar på just nu heter så, och för att det faktiskt var ett tag sen jag hade en grå dag. Det senaste har allt vart himla bra, med endel små undantag. Men alla får ha gråa dagar ibland.
Vilken underbar dag det är idag. Hallelujah! Jag var ute en stund förut i trädgården för att fota lite, bilder visas här nedan. När jag kom till våra äppelträd såg jag att där låg det ju en hel massa äpplen på marken - jag och mamma som så fint plockade upp alla som låg där igår. Varför är det alltid så? Att när man städar i trädgården och tar bort all gammal frukt som ligger på marken och ruttnar, så ligger det ny där nästa dag?
Nu undrar ju ni varför jag då döpte inlägget till "Gråa dagar", jo det är dels för att låten jag lyssnar på just nu heter så, och för att det faktiskt var ett tag sen jag hade en grå dag. Det senaste har allt vart himla bra, med endel små undantag. Men alla får ha gråa dagar ibland.
Vilken underbar dag det är idag. Hallelujah! Jag var ute en stund förut i trädgården för att fota lite, bilder visas här nedan. När jag kom till våra äppelträd såg jag att där låg det ju en hel massa äpplen på marken - jag och mamma som så fint plockade upp alla som låg där igår. Varför är det alltid så? Att när man städar i trädgården och tar bort all gammal frukt som ligger på marken och ruttnar, så ligger det ny där nästa dag?
Äpplen i familjen Engtorps trädgård - fotona är tagna av mig.
Häromdagen läste jag ett inlägg som min vän Anna skrev om vad hon egentligen vill med sitt liv. Det fick mig att fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har länge velat flytta till London, leva och bo där ett tag. En annan tanke jag haft i några år är att en dag ska jag bli polis. Jag vet inte vad, men något är det som lockar. För någon dag sen kom det som en klar blixt från den blåa himlen, att det är just polis jag ska bli. Trots att jag fortfarande är skoltrött, hur man nu kan vara det när man inte går i skolan, så skulle jag kunna börja imorn om jag så finge det. Bara för att det då är en dag närmare dagen då jag får börja jobba. Vägen till att bli polis är inte den lättaste, men det är en väg jag måste gå om min dröm ska bli verklighet. Men vad ska jag då göra med tanken att åka till London? Ska jag bara glömma den? Nej det tänker jag inte göra, för det är också något jag vill göra. Mina planer om vad jag tänkt göra där kommer att ändras, men det kommer ändå att dröja några år innan jag söker till polishögskolan. Och varför sitta hemma och dreggla över Persbrandt när jag lika gärna kan göra det i London?
Jag har många tankar i huvudet just nu. När stunden är kommen. Hur lämnar man bara något som kommit att bli en del av ens liv? När den dagen kommer då det är dags för mig att lämna Åmål. Det är inte bara att lämna något sådär, för att aldrig mer veta av det. När det till och med gått så långt att man inte längre minns hur det var att leva utan det? När jag inte är hemma spenderar jag mycket av min tid i kyrkan, där trivs jag enormt bra. Där kan jag vara mig själv. Men där har jag bara vart engagerad de senaste fyra åren, och jag börjar känna av ett sakta generationsbyte. Jag börjar känna mig betydligt äldre än dom flesta, så det är inte kyrkan som kommer att vara svårast att lämna när stunden är kommen. Jag behöver inte vara i Åmåls församlingshem för att tro på Gud, det kan jag göra vart jag vill, när jag vill. Till och med i Somashallen i Säffle.
Det är snart tio år sedan jag först satte min fot där. Det är snart tio år sedan jag var på min första konståkningsträning. Aldrig trodde jag att jag fortfarande skulle hålla på till idag. De senaste tre åren har jag inte vart lika engagerad, jag slutade tävla när jag började på gymnasiet. Men det var ändå en del av mitt liv jag verkligen inte ville släppa taget om, därav mitt val att fortsätta som tränare för de små barnen och att delta på våra isshower. Konståkningen blev min verklighetsflykt. På isen kunde jag släppa alla tankar om vardagen och vad de betydde. Där fann jag mig vänner för livet - och vilka fantastiska minnen vi har ihop. Jag insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon världsmästare utav mig, men det gjorde inte att jag packade ihop skridskorna i en väska och la dom längst in i garderoben för att rosta sönder.
Ibland ångrar jag mitt beslut att sluta tävla. Det finns stunder då jag saknar den där sammanhållningen, de där skratten, dom där tårarna - som bara visade sig på en tävling. När man gjorde sig i ordning, sminkade varandra och gjorde sig fin i håret. Och sjävklart stunden när man är färdig med sitt åk, och man kan slappna av, sätta sig på läktaren och bara njuta av att man gjort något bra även om det kanske just då inte gick så bra. I Säffle har det de senaste åren också skett ett generationsbyte, där märks det inte lika väl på ungodomarna, utan på föräldrarna. Det känns som det var igår mamma, Annelie, Ann-Sofie, Lena och gänget satt på läktaren och kollade på träningarna. Det känns som det var igår det var dom som var ansvariga för allt som hände och skedde vid sidan av isen. Så mycket har hänt, under en egentligen ganska lång period. Folket som var engagerade i klubben när jag började har under de senaste åren hoppat av en efter en, sakta men säkert. Och det är nog det som är mitt tecken. Att det är min tur att släppa taget och gå vidare. Konståkningen kommer alltid att vara den största delen av mitt liv, tillsammans med Gud. Oavsett om jag bor i Åmål, London eller Stockholm.
Det är snart tio år sedan jag först satte min fot där. Det är snart tio år sedan jag var på min första konståkningsträning. Aldrig trodde jag att jag fortfarande skulle hålla på till idag. De senaste tre åren har jag inte vart lika engagerad, jag slutade tävla när jag började på gymnasiet. Men det var ändå en del av mitt liv jag verkligen inte ville släppa taget om, därav mitt val att fortsätta som tränare för de små barnen och att delta på våra isshower. Konståkningen blev min verklighetsflykt. På isen kunde jag släppa alla tankar om vardagen och vad de betydde. Där fann jag mig vänner för livet - och vilka fantastiska minnen vi har ihop. Jag insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon världsmästare utav mig, men det gjorde inte att jag packade ihop skridskorna i en väska och la dom längst in i garderoben för att rosta sönder.
Ibland ångrar jag mitt beslut att sluta tävla. Det finns stunder då jag saknar den där sammanhållningen, de där skratten, dom där tårarna - som bara visade sig på en tävling. När man gjorde sig i ordning, sminkade varandra och gjorde sig fin i håret. Och sjävklart stunden när man är färdig med sitt åk, och man kan slappna av, sätta sig på läktaren och bara njuta av att man gjort något bra även om det kanske just då inte gick så bra. I Säffle har det de senaste åren också skett ett generationsbyte, där märks det inte lika väl på ungodomarna, utan på föräldrarna. Det känns som det var igår mamma, Annelie, Ann-Sofie, Lena och gänget satt på läktaren och kollade på träningarna. Det känns som det var igår det var dom som var ansvariga för allt som hände och skedde vid sidan av isen. Så mycket har hänt, under en egentligen ganska lång period. Folket som var engagerade i klubben när jag började har under de senaste åren hoppat av en efter en, sakta men säkert. Och det är nog det som är mitt tecken. Att det är min tur att släppa taget och gå vidare. Konståkningen kommer alltid att vara den största delen av mitt liv, tillsammans med Gud. Oavsett om jag bor i Åmål, London eller Stockholm.
Rebecca åker konståkning - foto taget av Viktor Bijlenga
onsdag, september 24
Favorit (?) i repris
Hittills har det inte hänt något som är värt att skriva om. Därför gör jag en lista jag redan gjort. Orkade inte leta upp någon annan. Lat som jag är.
senaste:
1. mening du sa: Jag har inte pratat med någon idag, men jag sa säkert "Hej då" i sömnen när Joacim gick till skolan, det brukar jag göra.
2. personen du pratade med: se föregående.
3. du fick sms av: Robin
4. du kramade? : Robin
5. kläder: Gröna linnebyxor, svart linne, grå kofta och vit sjal.
6. bättre än igår: vädret ? ;P och inget bråk med lillebror.. än.
imorgon:
7. är det: Torsdag
8. planer: inga än så länge, eftersom kören är inställd. Men en promenad blir det nog i alla fall.
9. favorit: njuter förhoppningsvis fortfarande av Persbrandts framträdande på tv ikväll. Och så har Jenny kommit hem :)
10. nummer: 25
11. färg: Orange
12. årstid: höst <3
frågor och svar:
13. saknar du någon? Ja
14. humör för tillfället: glad :D
15. det första du gjorde i morse: Kollade på klockan
16. vad åt du sist? : Smörgås
17. vad irriterar du dig på?: ganska mycket, tyvärr.
19. vem tänker du på just nu? min lillebror Eric <3
20. tror du att personen tänker på dig med?: klart han gör ! (A)
21. vart reste du sist? : Stora Strand
22. vad gjorde du igår kväll? : var på KU.
23. liknar du din mamma eller pappa? : mamma
24. ler du ofta? : Ja det vill jag nog påstå att jag gör
25. välj en (kärlek, skönhet, kreativitet): Kärlek
26. önskar du dig något när du ser en fallande stjärna? : Beror på.
27. i vems säng sov du i natt?: I min egen.
28. vilken färg har din tröja? Grå
Sist gång jag gjorde denna listan undrade jag vart fråga 18 var, och det undrar jag fortfarande. Bara så ni vet.
senaste:
1. mening du sa: Jag har inte pratat med någon idag, men jag sa säkert "Hej då" i sömnen när Joacim gick till skolan, det brukar jag göra.
2. personen du pratade med: se föregående.
3. du fick sms av: Robin
4. du kramade? : Robin
5. kläder: Gröna linnebyxor, svart linne, grå kofta och vit sjal.
6. bättre än igår: vädret ? ;P och inget bråk med lillebror.. än.
imorgon:
7. är det: Torsdag
8. planer: inga än så länge, eftersom kören är inställd. Men en promenad blir det nog i alla fall.
9. favorit: njuter förhoppningsvis fortfarande av Persbrandts framträdande på tv ikväll. Och så har Jenny kommit hem :)
10. nummer: 25
11. färg: Orange
12. årstid: höst <3
frågor och svar:
13. saknar du någon? Ja
14. humör för tillfället: glad :D
15. det första du gjorde i morse: Kollade på klockan
16. vad åt du sist? : Smörgås
17. vad irriterar du dig på?: ganska mycket, tyvärr.
19. vem tänker du på just nu? min lillebror Eric <3
20. tror du att personen tänker på dig med?: klart han gör ! (A)
21. vart reste du sist? : Stora Strand
22. vad gjorde du igår kväll? : var på KU.
23. liknar du din mamma eller pappa? : mamma
24. ler du ofta? : Ja det vill jag nog påstå att jag gör
25. välj en (kärlek, skönhet, kreativitet): Kärlek
26. önskar du dig något när du ser en fallande stjärna? : Beror på.
27. i vems säng sov du i natt?: I min egen.
28. vilken färg har din tröja? Grå
Sist gång jag gjorde denna listan undrade jag vart fråga 18 var, och det undrar jag fortfarande. Bara så ni vet.
tisdag, september 23
Spexkaka
Underbara KU-ungdomar <3.
Tidigare idag var jag en aning negativt inställd till att gå till KU över huvudtaget. Men jag gick dit ändå. Skulle ju möta de nya konfa.ledarna timmen innan så varför gå hem? När jag verkligen inte ville hem. Hamnade i storbråk med en av mina lillebröder förut. Det var inte trevligt. Då ville jag bara fly, långt bort. Tanken på att baka gjorde mig då väldigt frustrerad. Urg. Skrev till och med en lapp till mina föräldrar att jag inte visste när jag kom hem i kväll, om jag nu skulle komma hem.
Som sagt gick jag till ku, och vilken kväll det blev! Tjoho. Det var precis vad jag behövde en dag som denna. En dag som inte annars varit min. Spexkaka, ja det är precis vad det låter som. Man fick välja om man ville baka äpplepaj att bjuda på, eller om man ville bjuda på sig själv i form av spex, med P. Glöm inte det! Så jag, Robin, Karl, Ullastina, Louise, Per, Thomas, Preben och Annci fixade ihop ett riktigt fint och roligt spexprogram - tyckte i alla fall vi själva. Det bestod av ett drama. Ett väldigt lyckat drama om du frågar oss. Att dömma av publikens slående tystnad när själva poängen framfördes kanske det inte var så lyckat i alla fall. Ingen skrattade. Under dramats gång hörde man hela tiden små skratt här och var men när det kom till poängen blev det knäpptyst. Man skulle till och med hört en nål falla. Jag undrar verkligen om ingen fattade, eller om det helt enkelt var tråkigt - trots Thomas felsägning. Vi hade i alla fall kul när vi övade och provade kläder - "Feel free", jag kommer nog aldrig få höra slutet på det.
Gruppen som bakade bjöd på en utomordentlig god äpplepaj. Mums! Tyvärr drog fikat ut på tiden en del så vi hann inte med hela vårt förberedda program. Men några omgångar med Tips från coachen drog vi igenom. Anton, Preben och Thomas, tappra kämpar och riktiga hejare på det alla tre. Men vi glömmer nog aldrig Thomas sakta omvandling till hund. Den sista leken vi hade förberett kommer nästa vecka, eller om två veckor. Yeah! Visste ni förresten att Fanta har en ny slogan? Fanta - feel free!
Tidigare idag var jag en aning negativt inställd till att gå till KU över huvudtaget. Men jag gick dit ändå. Skulle ju möta de nya konfa.ledarna timmen innan så varför gå hem? När jag verkligen inte ville hem. Hamnade i storbråk med en av mina lillebröder förut. Det var inte trevligt. Då ville jag bara fly, långt bort. Tanken på att baka gjorde mig då väldigt frustrerad. Urg. Skrev till och med en lapp till mina föräldrar att jag inte visste när jag kom hem i kväll, om jag nu skulle komma hem.
Som sagt gick jag till ku, och vilken kväll det blev! Tjoho. Det var precis vad jag behövde en dag som denna. En dag som inte annars varit min. Spexkaka, ja det är precis vad det låter som. Man fick välja om man ville baka äpplepaj att bjuda på, eller om man ville bjuda på sig själv i form av spex, med P. Glöm inte det! Så jag, Robin, Karl, Ullastina, Louise, Per, Thomas, Preben och Annci fixade ihop ett riktigt fint och roligt spexprogram - tyckte i alla fall vi själva. Det bestod av ett drama. Ett väldigt lyckat drama om du frågar oss. Att dömma av publikens slående tystnad när själva poängen framfördes kanske det inte var så lyckat i alla fall. Ingen skrattade. Under dramats gång hörde man hela tiden små skratt här och var men när det kom till poängen blev det knäpptyst. Man skulle till och med hört en nål falla. Jag undrar verkligen om ingen fattade, eller om det helt enkelt var tråkigt - trots Thomas felsägning. Vi hade i alla fall kul när vi övade och provade kläder - "Feel free", jag kommer nog aldrig få höra slutet på det.
Gruppen som bakade bjöd på en utomordentlig god äpplepaj. Mums! Tyvärr drog fikat ut på tiden en del så vi hann inte med hela vårt förberedda program. Men några omgångar med Tips från coachen drog vi igenom. Anton, Preben och Thomas, tappra kämpar och riktiga hejare på det alla tre. Men vi glömmer nog aldrig Thomas sakta omvandling till hund. Den sista leken vi hade förberett kommer nästa vecka, eller om två veckor. Yeah! Visste ni förresten att Fanta har en ny slogan? Fanta - feel free!
Planerat men oplanerat
På schemat idag står det diverse saker:
- Matte med Maria
- Möte med de nya konfirmandledarna
- KU, gissa vad vi ska göra - jo BAKA! Fyy.. det har vi väl aldrig gjort förr ?
Maria har jag redan träffat, och vi räknade Algebraiska metoder för ekvationslösning. Underbara Matte B, kan inte fatta att det är snart tre år sedan jag läste den kursen. Tiden går verkligen fort! Men hon fick köra hem mig för jag har någon hemsk jätte-ont-i-magen känsla jag aldrig haft förr. Påminner lite om det jag hade i somras, men det var ju mjölkens fel, och det har jag ju slutat dricka eftersom jag inte tål det. Så mjölk kan det inte vara den här gången. Jag misstänker att det är någon form av träningsvärk, vi gjorde sit-ups på en lära-länna-lek i fredags. Så det är nog därför - hoppas jag på i alla fall.
Nu ska jag ta och laga mig lite mat tror jag. Blir nog till att värma färdig kycklingpanna, mums. Det är verkligen gott. Åt det första gången hemma hos min barndomsvän Anna. Och sedan dess har det funnits i vår frys också. Ska förresten leka med henne nästa vecka - det var inte igår. Det ser jag fram emot.
Här hade jag tänkt ha en bild på mig och AnaBanana men jag hittar inte mina skivor och datorn är allmänt konstig just nu så det blir inte så. Arg är jag också - men det är inte bara därför.
- Matte med Maria
- Möte med de nya konfirmandledarna
- KU, gissa vad vi ska göra - jo BAKA! Fyy.. det har vi väl aldrig gjort förr ?
Maria har jag redan träffat, och vi räknade Algebraiska metoder för ekvationslösning. Underbara Matte B, kan inte fatta att det är snart tre år sedan jag läste den kursen. Tiden går verkligen fort! Men hon fick köra hem mig för jag har någon hemsk jätte-ont-i-magen känsla jag aldrig haft förr. Påminner lite om det jag hade i somras, men det var ju mjölkens fel, och det har jag ju slutat dricka eftersom jag inte tål det. Så mjölk kan det inte vara den här gången. Jag misstänker att det är någon form av träningsvärk, vi gjorde sit-ups på en lära-länna-lek i fredags. Så det är nog därför - hoppas jag på i alla fall.
Nu ska jag ta och laga mig lite mat tror jag. Blir nog till att värma färdig kycklingpanna, mums. Det är verkligen gott. Åt det första gången hemma hos min barndomsvän Anna. Och sedan dess har det funnits i vår frys också. Ska förresten leka med henne nästa vecka - det var inte igår. Det ser jag fram emot.
Här hade jag tänkt ha en bild på mig och AnaBanana men jag hittar inte mina skivor och datorn är allmänt konstig just nu så det blir inte så. Arg är jag också - men det är inte bara därför.
måndag, september 22
Med solen i ögonen
Höst höst höst. Lovely! Solen skiner och Rebecca är glad - åtminstone lite.
Många tankar har snurrat i huvudet i helgen, en del stora och en del små. Om livet i allmänhet och mitt eget liv. Vad jag ska göra med det, om jag ska åka till London eller inte. Jag kommer ingen vart känner jag, förutom att jag bestämt mig att jag ska dit.
Just nu sitter jag här hemma i min ensamhet, lyssnar på Lars Winnerbäck och chattar med Gustaf. Funderar på att ge mig ut i höstsolen, men då har jag ett dilemma. Vad ska jag ha på mig? Det finns få klädesplagg i min garderob som jag trivs i just nu, jag skulle behöva uppdatera det mesta som finns där. Dessutom så kommer jag inte i mina jeans längre. Jag måste hoppa runt på golvet som en galningför att komma i dom, för att sedan lägga mig ner när jag ska knäppa dom. Sen kan jag typ inte röra mig i dom heller. Så ingen idé att ha kvar dom. Rebecca har gått upp i vikt och hon är överlyckligt. Men hon känner sig fortfarande som en sticka så några kilon till skulle inte skada. Ja du läste rätt - en tonårig tjej, som snart inte är tonåring längre, skriver att hon vill gå upp i vikt, istället för ner. Jag har alltid varit smal, i alla år och har ofta fått höra "Men du, du är ju bara ben" eller "Tyst med dig du är ju smal som en sticka". Jag har aldrig tyckt om att få höra det, eftersom jag strävar efter att gå upp i vikt. Men det är inte så lätt som det låter - i alla fall inte för mig. Men jag ska inte klaga, jag är över lag nöjd med min kropp. Så det så.
Många tankar har snurrat i huvudet i helgen, en del stora och en del små. Om livet i allmänhet och mitt eget liv. Vad jag ska göra med det, om jag ska åka till London eller inte. Jag kommer ingen vart känner jag, förutom att jag bestämt mig att jag ska dit.
Just nu sitter jag här hemma i min ensamhet, lyssnar på Lars Winnerbäck och chattar med Gustaf. Funderar på att ge mig ut i höstsolen, men då har jag ett dilemma. Vad ska jag ha på mig? Det finns få klädesplagg i min garderob som jag trivs i just nu, jag skulle behöva uppdatera det mesta som finns där. Dessutom så kommer jag inte i mina jeans längre. Jag måste hoppa runt på golvet som en galningför att komma i dom, för att sedan lägga mig ner när jag ska knäppa dom. Sen kan jag typ inte röra mig i dom heller. Så ingen idé att ha kvar dom. Rebecca har gått upp i vikt och hon är överlyckligt. Men hon känner sig fortfarande som en sticka så några kilon till skulle inte skada. Ja du läste rätt - en tonårig tjej, som snart inte är tonåring längre, skriver att hon vill gå upp i vikt, istället för ner. Jag har alltid varit smal, i alla år och har ofta fått höra "Men du, du är ju bara ben" eller "Tyst med dig du är ju smal som en sticka". Jag har aldrig tyckt om att få höra det, eftersom jag strävar efter att gå upp i vikt. Men det är inte så lätt som det låter - i alla fall inte för mig. Men jag ska inte klaga, jag är över lag nöjd med min kropp. Så det så.
söndag, september 21
Ung konfirmandledare
Helgen spenderade jag på Stora Strand tillsammans med ungdomar och ledare från Karlstad Stift. Det var nämligen konfirmandledarutbildning - Steg 1 och 2. Själv gick jag färdigt utbildningen förra året och var i år med som ledare. Ungdomarna från Hammarö hade ingen församlingsledare med så jag fick frågan av Annci förra veckan om jag kunde rycka in och ta hand om dom. Självklart ställde jag upp. Man säger ju inte nej till Stora Strand.
Vi samlades i fredags eftermiddag/kväll och kom hem tidigt i eftermiddags. Helgen innehöll flera olika pass, innehållande bland annat andakts- och lekmetodik för steg 1 och bibelkunskap och gudstjänst/ledarskap för steg 2. Även om man inte kommer att vara konfa.ledare för resten av sitt liv så är en sådan här utbildning väldigt bra att gå. Man lär sig många bra saker som kan vara bra att tänka på när man kommer in i vuxenvärlden.
Igår kväll hade vi även ett lägerbål vid lägerplatsen. Det var mysigt som vanligt, och mygg äten är jag. Upptäckte även ett misstänkt fästingbett förut. Aj aj. Vid elden hade vi ett program som Bamse förberett och det innehöll diverse ramsor och sånger - som ett lägerbål ska. Som "avslutning" grillade vi korv innan vi gick upp för att ha andakt i kyrkan. Kort och gott kan man säga att helgen var lyckad, även om det kändes lite B att vara där i två nätter när man var där i två veckor i somras. Men Stora Strand är Stora Strand och om två veckor bär det dit igen. <3
Vi samlades i fredags eftermiddag/kväll och kom hem tidigt i eftermiddags. Helgen innehöll flera olika pass, innehållande bland annat andakts- och lekmetodik för steg 1 och bibelkunskap och gudstjänst/ledarskap för steg 2. Även om man inte kommer att vara konfa.ledare för resten av sitt liv så är en sådan här utbildning väldigt bra att gå. Man lär sig många bra saker som kan vara bra att tänka på när man kommer in i vuxenvärlden.
Igår kväll hade vi även ett lägerbål vid lägerplatsen. Det var mysigt som vanligt, och mygg äten är jag. Upptäckte även ett misstänkt fästingbett förut. Aj aj. Vid elden hade vi ett program som Bamse förberett och det innehöll diverse ramsor och sånger - som ett lägerbål ska. Som "avslutning" grillade vi korv innan vi gick upp för att ha andakt i kyrkan. Kort och gott kan man säga att helgen var lyckad, även om det kändes lite B att vara där i två nätter när man var där i två veckor i somras. Men Stora Strand är Stora Strand och om två veckor bär det dit igen. <3
måndag, september 15
Upp ur vilda, djupa vatten
Upp ur vilda, djupa vatten
lyfte Skaparn liv och land
Markens djur och himlens fåglar,
man och kvinna skapte han
- Psalm 86 i den Svenska Psalmboken
Så började det i lördags, första psalmen i konfirmationsgudstjänsterna.
Dagen gick som på räls - första, andra och tredje. Helt plötsligt var vi färdiga. Redovisningarna gick som smort, helt fantastiskt bra gjort alla, konfirmander som ledare!
Alla gjorde sina roller fantastiskt bra, och jag tyckte det gick bra för mig själv också. Trots att jag tydligen sa fel. Whaaat, tänkte jag mer eller mindre när jag fick höra att jag sa fel. Haha, men bra gick det i alla fall. Jag kan inte beskriva helgen på ett annat sätt än lyckad, det går inte, både lördagen och söndagen gick utmärkt.
Varje år är det samma visa, samma känsla, samma glädje. Konfirmation är något fantastiskt och jag kan inte hjälpa att tycka synd om ni som inte är konfirmerade. Jag blir så himla glad varje gång jag sätter min fot i Åmåls kyrka och det är dags för konfirmation. Efter ett år tillsammans med både med och motgångar, av skratt och gråt, så faller allt på plats och sammanfaller med denna underbara helg. Det är något speciellt att se alla dessa glada vitklädda ungdomar omgivna av en fullsatt kyrka bestående av släkt och vänner, som är minst lika glada som ungdomarna. Vilket gör att vi ledare får stora leenden på våra läppar.
På tal om stora leenden, dessa stora leenden kan snabbt övergå i hysteriska skratt. Jag kommer aldrig kunna höra orden "rena mig så blir jag ren" igen utan att vika mig dubbel av skratt. Men det blir väl så när man går till Ica en fredagkväll och frågar om man får låna den uppstoppade renen som står vi brödet. Efter en stunds väntan fick vi order att komma tillbaka på lördag morgon för att se om vi fick låna den. Det var nämligen polarbröds ren, inte Icas. Ica fick inte tag på polarbröd så dom bestämde att vi fick låna den. Denna fina ren, vid namn Ida fick dock inte plats i kyrkans minibuss, så jag, Anna, Robin och Karro fick bära den från Icas lastkaj till församlingshemmet där Hjalmar stod på gräsmattan och väntade på oss. Aldrig har jag sett Hjalmar skratta så mycket. Men vad gör man inte om man är i behov av en ren i ett drama?
Jag hade också tänkt att ladda upp lite bilder från helgen i detta inlägg, men de bilderna jag tänker på tog jag med Robins kamera, så jag får glatt vänta lite.
lyfte Skaparn liv och land
Markens djur och himlens fåglar,
man och kvinna skapte han
- Psalm 86 i den Svenska Psalmboken
Så började det i lördags, första psalmen i konfirmationsgudstjänsterna.
Dagen gick som på räls - första, andra och tredje. Helt plötsligt var vi färdiga. Redovisningarna gick som smort, helt fantastiskt bra gjort alla, konfirmander som ledare!
Alla gjorde sina roller fantastiskt bra, och jag tyckte det gick bra för mig själv också. Trots att jag tydligen sa fel. Whaaat, tänkte jag mer eller mindre när jag fick höra att jag sa fel. Haha, men bra gick det i alla fall. Jag kan inte beskriva helgen på ett annat sätt än lyckad, det går inte, både lördagen och söndagen gick utmärkt.
Varje år är det samma visa, samma känsla, samma glädje. Konfirmation är något fantastiskt och jag kan inte hjälpa att tycka synd om ni som inte är konfirmerade. Jag blir så himla glad varje gång jag sätter min fot i Åmåls kyrka och det är dags för konfirmation. Efter ett år tillsammans med både med och motgångar, av skratt och gråt, så faller allt på plats och sammanfaller med denna underbara helg. Det är något speciellt att se alla dessa glada vitklädda ungdomar omgivna av en fullsatt kyrka bestående av släkt och vänner, som är minst lika glada som ungdomarna. Vilket gör att vi ledare får stora leenden på våra läppar.
På tal om stora leenden, dessa stora leenden kan snabbt övergå i hysteriska skratt. Jag kommer aldrig kunna höra orden "rena mig så blir jag ren" igen utan att vika mig dubbel av skratt. Men det blir väl så när man går till Ica en fredagkväll och frågar om man får låna den uppstoppade renen som står vi brödet. Efter en stunds väntan fick vi order att komma tillbaka på lördag morgon för att se om vi fick låna den. Det var nämligen polarbröds ren, inte Icas. Ica fick inte tag på polarbröd så dom bestämde att vi fick låna den. Denna fina ren, vid namn Ida fick dock inte plats i kyrkans minibuss, så jag, Anna, Robin och Karro fick bära den från Icas lastkaj till församlingshemmet där Hjalmar stod på gräsmattan och väntade på oss. Aldrig har jag sett Hjalmar skratta så mycket. Men vad gör man inte om man är i behov av en ren i ett drama?
Jag hade också tänkt att ladda upp lite bilder från helgen i detta inlägg, men de bilderna jag tänker på tog jag med Robins kamera, så jag får glatt vänta lite.
fredag, september 12
Höstbilder.
Hittade några gamla bilder jag tog förra hösten.
Jag tänkte dela med mig av några av dem och se vad ni tycker.
Här är två, mer kommer inom en snar framtid.
Stor helg !
Som rubriken säger kommer det minst sagt att bli en stor helg. Inte bara kommer jag att ha fullt upp med konfirmationer under större delen av lördagen och nattvardsgudstjänst under söndagen. Utan Åmål får fiiiint besök i helgen av min bror Eric som hittat hem från Småland, och Karolina som hittat tillbaka från Skåne. Helgen till ära är det också ljusfest i Åmål. Har inget direkt bestämt än, men jag ger mig mer än gärna ut i vimlet och ser mig omkring. Ljusfesten är alltid en höjdare.
Igår visade Tv3 sista avsnittet av Sex and the City - någonsin. Jag vet att det kom ut 2004, men under de senaste åren har jag inte varit en flitig användare av tvn, snarare tvärt om. Program jag fastnat för genom åren har kanalerna en tendens att bara avbryta mitt i en säsong, och jag får inte se färdigt. Men äntligen fick jag följa min älskade serie till slutet, och det kunde inte ha slutat bättre. Jag grät framför tvn, så lycklig var jag. Dock hade jag en underlig känsla i kroppen under hela programet igår. Hade det med att göra att det utspelar sig i New York, och gårdagens datum var inget annat än 11 september? Eller var det tanken att Carrie fann sig så olycklig i Paris, staden hon alltid velat åka till. Är det så det kommer att bli för mig den dag jag lämnar Åmål? Trots att jag åker dit jag alltid velat vara sen dagen jag först satte min fot där.
Jag tror att det var lite av både och. När jag läste Aftonbladet igår och insåg att det var fem år sedan Anna Lindh mördades fick jag tänka efter flera gånger. Är det verkligen fem år sedan? Som Frida skrev i sin blogg igår - vad man gjorde den 11 september 2001 och 2003 kommer man aldrig att glömma.
11/9-01 hade vi idrottsdag på Örnäs, min klass vann staffeten och vi var överlyckliga. Hela den dagen kände jag mig yr i huvudet, var på väg att bli förkyld. Jag kunde inte för hela mitt liv föreställa mig vad som pågick på andra sidan jorden - jag som tyckte att min påkrypande förkylning var jobbig. Självklart åkte jag på en riktig ruskig förkylning och var borta från skolan i över en vecka, och vad brukar man sysselsätta sig med när man är sjuk? Jo titta på tv. Gissa vad jag titta på? Jag tror jag kunde nästan varenda tv-inslag från både SVT och Tv4 efter bara någon dag.
11/9-03 var jag på klassresa i Danmark. Av många anledningar är det en skolresa vi sent kommer att glömma. Många ångrar att dom följde med, men oavsett hur den resan utvecklades så vill jag inte ha den ogjord. Jag tror att den här resan gjorde att vi blev den klass som vi blev till slut. Under hela veckan tydde vi oss till varandra, eftersom vi inte förstod ett dugg av vad danskarna sa. Och dom förstod oss lika dåligt som vi förstod dom. Men den stunden jag fick sms av pappa där det stod att vår utrikesminister hade mördats, vilket var nästan ett helt dygn efter det faktiskt skett, kommer jag sent att glömma. Stunden var redan kaotisk som den var.
På tal om kaotiskt, jag måste nog öva in min roll till imorgon. Annars lär det bli MINST sagt kaotiskt.
Igår visade Tv3 sista avsnittet av Sex and the City - någonsin. Jag vet att det kom ut 2004, men under de senaste åren har jag inte varit en flitig användare av tvn, snarare tvärt om. Program jag fastnat för genom åren har kanalerna en tendens att bara avbryta mitt i en säsong, och jag får inte se färdigt. Men äntligen fick jag följa min älskade serie till slutet, och det kunde inte ha slutat bättre. Jag grät framför tvn, så lycklig var jag. Dock hade jag en underlig känsla i kroppen under hela programet igår. Hade det med att göra att det utspelar sig i New York, och gårdagens datum var inget annat än 11 september? Eller var det tanken att Carrie fann sig så olycklig i Paris, staden hon alltid velat åka till. Är det så det kommer att bli för mig den dag jag lämnar Åmål? Trots att jag åker dit jag alltid velat vara sen dagen jag först satte min fot där.
Jag tror att det var lite av både och. När jag läste Aftonbladet igår och insåg att det var fem år sedan Anna Lindh mördades fick jag tänka efter flera gånger. Är det verkligen fem år sedan? Som Frida skrev i sin blogg igår - vad man gjorde den 11 september 2001 och 2003 kommer man aldrig att glömma.
11/9-01 hade vi idrottsdag på Örnäs, min klass vann staffeten och vi var överlyckliga. Hela den dagen kände jag mig yr i huvudet, var på väg att bli förkyld. Jag kunde inte för hela mitt liv föreställa mig vad som pågick på andra sidan jorden - jag som tyckte att min påkrypande förkylning var jobbig. Självklart åkte jag på en riktig ruskig förkylning och var borta från skolan i över en vecka, och vad brukar man sysselsätta sig med när man är sjuk? Jo titta på tv. Gissa vad jag titta på? Jag tror jag kunde nästan varenda tv-inslag från både SVT och Tv4 efter bara någon dag.
11/9-03 var jag på klassresa i Danmark. Av många anledningar är det en skolresa vi sent kommer att glömma. Många ångrar att dom följde med, men oavsett hur den resan utvecklades så vill jag inte ha den ogjord. Jag tror att den här resan gjorde att vi blev den klass som vi blev till slut. Under hela veckan tydde vi oss till varandra, eftersom vi inte förstod ett dugg av vad danskarna sa. Och dom förstod oss lika dåligt som vi förstod dom. Men den stunden jag fick sms av pappa där det stod att vår utrikesminister hade mördats, vilket var nästan ett helt dygn efter det faktiskt skett, kommer jag sent att glömma. Stunden var redan kaotisk som den var.
På tal om kaotiskt, jag måste nog öva in min roll till imorgon. Annars lär det bli MINST sagt kaotiskt.
torsdag, september 11
Kära konfirmander...
Ja så står det faktiskt. Jag sitter här och läser igenom sommarens lägertidningar och tänker på vilken otroligt rolig och fin dag det kommer att bli på lördag, och vad passar bättre än att citera Karolina? Hon använde nämligen 'Kära konfimander...' som rubrik på sitt "brev" till just... konfirmanderna, i sommarens tidning.
Den 4 september 2004 konfirmerades jag i Åmåls kyrka, det är mer än fyra år sedan. Ända sen dess har jag varit kvar i kyrkan och arbetat med efterkommande konfirmander. Arbetet i kyrkan kom att bli en stor del av mitt liv, och det är från min tid där jag kommer att ha de starkaste och gladaste minnena när jag nu går mot ett liv som vuxen. Att jag valde att gå med i kyrkan har också gjort mig starkare som person och tryggare i mig själv. Jag har inte bara vuxit i min tro, utan också i mig själv. Innan konfirmationen var jag en osäker liten tjej. Du som kände mig innan, och som fortfarande känner mig över fyra år senare vet om den här stora förändringen.
Första gruppen med konfirmander som jag hade var födda 1990, där ingick bland andra Anna.
91 - Anne-Sophie, Robin, Heléne, Anton, Lisa, Viktor.
92 - mina bröder (Joacim & Eric)
93 - där kände jag ingen nära inpå livet. Det var bara några få som jag visste vilka de var, och som jag hade pratat med några enstaka gånger. Jag tror att det är just därför denna gruppen har kommit att bli extra speciell för mig. Att vara på konfirmationsläger, se alla idéer som formas, höra alla skratten, se kärleken och på toppen av det sakta se hur det går upp för dessa ungdomar vad tro faktiskt kan innebära är alldeles fantastiskt. Aldrig har jag upplevt det som jag gjorde i somras. För att återigen citera fröken Larsson måste jag berätta om en fin upplevelse från lägret i somras "Å, apropå sömn måste jag bara nämna när jag var inne i rum 6 tillsammans med Rebecca och läste finfiiiina bibelord". Ja så var det faktiskt, en kväll när jag och Karolina hade den roliga uppgiften som nattvakter blev vi inbjudna till killarna i rum nummer 6 (Per, Thomas & Sebastian). Väl där inne kom Karro med iden att vi skulle spå varandra med Bibeln, å va roligt vi hade! Det kommer jag sent att glömma, om det var för att bibelorden var otroligt passande, eller opassande minns jag inte (jag tror mer på det sista), men det blev i alla fall en kväll med hysteriska skratt. Tyvärr minns ingen av oss just vilka bibelord det blev, vilket är väldigt synd. Jag måste då nämna att jag tyckte väldigt synd om Sebastian som var godtrogen och försökte sova under denna period med hysteriska skratt. Dock gjorde ju inte jag och Karro som vi skulle, vå uppgift var ju att få konfirmanderna i säng - för att SOVA, inget annat! Men det faktum att vi läste Bibeln tycker jag kompenserar upp alltihop väldigt fint.
Och snart är det dags för den stora dagen...
För er kära konfirmander är det på lördag dags för en av de finaste dagarna man kan uppleva, bortsett från studenten. Många tycker att konfirmation är något mesigt och jåligt, jag säger rätt ut att den som påstår det vet inte vad den pratar om!
En annan anledning till att just denna snart gågna konfirmandgrupp betyder mycket för mig är att det är den sista grupp jag kommer att följa från början till slut på mycket länge, kanske för alltid. Efter lördag är det snart inskrivingsdax för nästa års konfirmander, som jag bara kommer att följa ett halvår. I januari är det dags för mig att ge mig ut i världen på nya äventyr. Om allt går som planerat kommer min nya adress i fyra år framåt att vara London, och Du är mer än välkommen att hälsa på!
Den 4 september 2004 konfirmerades jag i Åmåls kyrka, det är mer än fyra år sedan. Ända sen dess har jag varit kvar i kyrkan och arbetat med efterkommande konfirmander. Arbetet i kyrkan kom att bli en stor del av mitt liv, och det är från min tid där jag kommer att ha de starkaste och gladaste minnena när jag nu går mot ett liv som vuxen. Att jag valde att gå med i kyrkan har också gjort mig starkare som person och tryggare i mig själv. Jag har inte bara vuxit i min tro, utan också i mig själv. Innan konfirmationen var jag en osäker liten tjej. Du som kände mig innan, och som fortfarande känner mig över fyra år senare vet om den här stora förändringen.
Första gruppen med konfirmander som jag hade var födda 1990, där ingick bland andra Anna.
91 - Anne-Sophie, Robin, Heléne, Anton, Lisa, Viktor.
92 - mina bröder (Joacim & Eric)
93 - där kände jag ingen nära inpå livet. Det var bara några få som jag visste vilka de var, och som jag hade pratat med några enstaka gånger. Jag tror att det är just därför denna gruppen har kommit att bli extra speciell för mig. Att vara på konfirmationsläger, se alla idéer som formas, höra alla skratten, se kärleken och på toppen av det sakta se hur det går upp för dessa ungdomar vad tro faktiskt kan innebära är alldeles fantastiskt. Aldrig har jag upplevt det som jag gjorde i somras. För att återigen citera fröken Larsson måste jag berätta om en fin upplevelse från lägret i somras "Å, apropå sömn måste jag bara nämna när jag var inne i rum 6 tillsammans med Rebecca och läste finfiiiina bibelord". Ja så var det faktiskt, en kväll när jag och Karolina hade den roliga uppgiften som nattvakter blev vi inbjudna till killarna i rum nummer 6 (Per, Thomas & Sebastian). Väl där inne kom Karro med iden att vi skulle spå varandra med Bibeln, å va roligt vi hade! Det kommer jag sent att glömma, om det var för att bibelorden var otroligt passande, eller opassande minns jag inte (jag tror mer på det sista), men det blev i alla fall en kväll med hysteriska skratt. Tyvärr minns ingen av oss just vilka bibelord det blev, vilket är väldigt synd. Jag måste då nämna att jag tyckte väldigt synd om Sebastian som var godtrogen och försökte sova under denna period med hysteriska skratt. Dock gjorde ju inte jag och Karro som vi skulle, vå uppgift var ju att få konfirmanderna i säng - för att SOVA, inget annat! Men det faktum att vi läste Bibeln tycker jag kompenserar upp alltihop väldigt fint.
Och snart är det dags för den stora dagen...
För er kära konfirmander är det på lördag dags för en av de finaste dagarna man kan uppleva, bortsett från studenten. Många tycker att konfirmation är något mesigt och jåligt, jag säger rätt ut att den som påstår det vet inte vad den pratar om!
En annan anledning till att just denna snart gågna konfirmandgrupp betyder mycket för mig är att det är den sista grupp jag kommer att följa från början till slut på mycket länge, kanske för alltid. Efter lördag är det snart inskrivingsdax för nästa års konfirmander, som jag bara kommer att följa ett halvår. I januari är det dags för mig att ge mig ut i världen på nya äventyr. Om allt går som planerat kommer min nya adress i fyra år framåt att vara London, och Du är mer än välkommen att hälsa på!
onsdag, september 10
Hur gör man?
How do you pick up the threads of an old life?
How do you go on, when in your heart you
begin to understand there is no going back.
There are some things that time can not mend.
Some hurts that go too deep... that have taken hold.
Dessa ord, dessa tankar är bland de sista som Frodo yttrar innan han beger sig till de grå hamnarna, i slutet av Sagan om Konungens Återkomst. Från och med första gången jag hörde de orden satte de sig på min hjärna.
Det är ofta jag tänker på dem, hur går man egentligen vidare? När man har insett att det aldrig kommer att bli som förr, det kan bli likt. Men såren finns kvar och därför blir det aldrig precis som förr.
Oavsett hur tungt och jobbigt det må kännas ibland så vet jag att det alltid finns ett ljus i tunneln. Varför ge upp när jag vet att det kommer en dag då regnet bara öser ner och det kommer att vara den vackraste dagen i mitt liv. Varför ge upp när den gråaste dagen är den mest färgglada?
I Bibeln kan man läsa många fina ord, bland annat i Jesus Syraks Vishet 6:14. Där står det "En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt". En del av Jesus Syraks Vishet handlar just om vänskap och vishet. Själv tycker jag att det är ett av mina absoluta favoritställen i Bibeln. Men vad gör man då, den dag man förlorar en sådan här skatt? Man tror sig ha funnit detta starka värn, men man börjar sakta förstå att allt bara är en illusion, det är inte alls som man tänkt sig.
Vänskap är det bästa som finns, men när sådana band bryts finns det få saker som sårar mer. Vänner har kommit och gått i mitt liv, men aldrig har jag upplevt det såhär. Aldrig har det känts så tungt som nu.
Jag kommer sent, om aldrig, glömma den senaste månaden. Hur allt bara ändrades på några sekunder.
Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar att trots omständigheterna har jag aldrig mått bättre, har aldrig varit lyckligare i hela mitt nitton år långa liv. En del undrar nog hur det kan gå ihop, men jag lovar er - det funkar! Bara för att jag har förlorat ett värn betyder inte det att jag förlorat hela min armé. Utan er mina skatter vore jag ingenting, jag älskar er oerhört mycket och det kommer att göra mig ont när jag flyttar från er.
Om många många år, när jag sitter och tänker tillbaka på sommaren 2008 kommer jag att minnas den som sommaren i mitt liv. Den fick inte direkt det slut jag hoppas på, ingen hoppas väl på att allt ska rasa samman, men ändå, trots att det hände kände jag mig stark och trygg. Det räcker med att jag tänker på den gågna sommaren så blir jag alldeles varm i bröstet. De två lägerveckorna på Stora Strand kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva ett läger i stil med mitt eget konfa.läger igen. Men när jag som minst anade det, så kom det. Och till min stora förvåning var det inte ett SMU-läger utan 2008 års konfirmandläger. Tack alla konfirmander i Åmåls pastorat födda 1993, ni är guld värda!
Tack även till mina fantastiska rumskamrater och andra ledare. Det var helt klart den stökigaste och mest störda veckan i mittt liv. Men jag skulle inte byta den mot något, man skulle till och med kunna göra en Hollywood-film av den.
torsdag, september 4
Regnet det bara öser ner och nya släktingar
Visst är det trevligt, det har regnat nästan hela dagen. Då blir man bara så där glad. Not. Hade det varit så att jag spenderat dagen inomhus hade det varit trevligt och mysigt med regn.
Det finns sånna dagar där regnet står som spön i backen ena stunden och nästa är det uppehåll. Just en sån dag är det idag, och självklart har man alltid samma tur att det regnar när man ska gå genom halva stan. Då är man mysigt blöt när man kommer fram. Väl framme i ett hus på andra sidan stan var det dags att plocka fram mitt hjälpsamma sinne och den delen av hjärnan som varit avstängd i mer än ett år - min matte hjärna. Visst gick jag natur på gymnasiet men det betyder inte att jag läste matte under mitt sista år på Karlberg. Åt Matte E sa Rebecca 'Nej tack'. Men ändå, att hjälpa en bekant med Matte B var inga problem trots att det snart är tre år sedan jag själv läste kursen. Arbetslös som jag är måste ju har något att göra.
På tal om arbetslös, igår sprang jag på Veronika i församlingshemmet och hon undrade snällt om jag kan ta hand om barnen i barnkören en halvtimma innan deras övningar, fika med dom och sedan vara med på övningarna på onsdagar. Hon gav mig tid att tänka på det, men jag är nästan säker på att jag ska tacka ja. Jag tycker det verkar trevligt.
En annan sak som också är trevligt är när man ramlar över nya släktingar. Det händer dock inte mig särskilt ofta och min släkt är inte den största direkt. Men igår hände det. Jag och Anna satt fastklistrade vid datorn och kollade olika folk på birthday.se. Ja ni som känner oss vet redan nu vilka vi kollade upp. Sen kom vi in på folk som jobbar i församlingshemmet, bland annat Gunnel. Jag sa att mamma är släkt med hennes man, vilket det visade sig att Annas mamma också är. Så där brevid varandra satt vi, de nya släktingarna. Vi är nog mer släkt i släkten är släkt, men skit samma. Nya släktingar är alltid nya släktingar. Välkommen till släkten Anna!
Det finns sånna dagar där regnet står som spön i backen ena stunden och nästa är det uppehåll. Just en sån dag är det idag, och självklart har man alltid samma tur att det regnar när man ska gå genom halva stan. Då är man mysigt blöt när man kommer fram. Väl framme i ett hus på andra sidan stan var det dags att plocka fram mitt hjälpsamma sinne och den delen av hjärnan som varit avstängd i mer än ett år - min matte hjärna. Visst gick jag natur på gymnasiet men det betyder inte att jag läste matte under mitt sista år på Karlberg. Åt Matte E sa Rebecca 'Nej tack'. Men ändå, att hjälpa en bekant med Matte B var inga problem trots att det snart är tre år sedan jag själv läste kursen. Arbetslös som jag är måste ju har något att göra.
På tal om arbetslös, igår sprang jag på Veronika i församlingshemmet och hon undrade snällt om jag kan ta hand om barnen i barnkören en halvtimma innan deras övningar, fika med dom och sedan vara med på övningarna på onsdagar. Hon gav mig tid att tänka på det, men jag är nästan säker på att jag ska tacka ja. Jag tycker det verkar trevligt.
En annan sak som också är trevligt är när man ramlar över nya släktingar. Det händer dock inte mig särskilt ofta och min släkt är inte den största direkt. Men igår hände det. Jag och Anna satt fastklistrade vid datorn och kollade olika folk på birthday.se. Ja ni som känner oss vet redan nu vilka vi kollade upp. Sen kom vi in på folk som jobbar i församlingshemmet, bland annat Gunnel. Jag sa att mamma är släkt med hennes man, vilket det visade sig att Annas mamma också är. Så där brevid varandra satt vi, de nya släktingarna. Vi är nog mer släkt i släkten är släkt, men skit samma. Nya släktingar är alltid nya släktingar. Välkommen till släkten Anna!
onsdag, september 3
Godsservice
Godsservice, ja nu undrar du säkert. Men jag kom inte på någon annan rubrik till dagens inlägg. Det åkte nämligen förbi en sådan lastbil utanför fönsret för en stund sen, därav mitt val av rubrik.
Just nu sitter jag hemma hos Anna och vi ska leta bilder. Mohah! Hon pratar i telefon med sin mamma, därför passade jag på att uppdatera här.
Igår var det säsongstart på KU. Jätte kul att det börjat igen, äntligen. Jag har längtat! Jag vann en liten tävling vi hade och Annci lovade mig ett pris, men det har jag inte sett röken av. Till helgen blir det fullt upp med konf.genrep och allt vad det innebär.
Tjoohej!
Just nu sitter jag hemma hos Anna och vi ska leta bilder. Mohah! Hon pratar i telefon med sin mamma, därför passade jag på att uppdatera här.
Igår var det säsongstart på KU. Jätte kul att det börjat igen, äntligen. Jag har längtat! Jag vann en liten tävling vi hade och Annci lovade mig ett pris, men det har jag inte sett röken av. Till helgen blir det fullt upp med konf.genrep och allt vad det innebär.
Tjoohej!
måndag, september 1
Så var det måndag igen...
Precis vad titeln säger - så var det måndag igen. Och inte bara ny dag och ny vecka utan också ny månad. 1 september idag, Grattis Sonja på 16 års-dagen! :)
Jag har just kommit hem från en trevlig promenad med Jenny. Vi gick till Nötön och tillbaka. Riktigt härligt att vara ute och röra på sig lite. Perfekt väder var det också, och är fortfarande.
Helgen började bra, men slutade desto sämre. I fredags var jag nere på Åmålshäja med Anna, Alex och Marie. Det var mycket trevligt. Vi lyssnade på talangjakten. Det var allt från fyra åriga små flickor till 15 åriga tjejer och pojkar. Speciellt tyckte jag om de två systrarna som sjöng Pillutta dig ur Madicken. Det var gulligt tycker jag.
I lördags kväll var jag hemma hos Annso. Där var också Anton. Vi passade Annsos lillasyster Saga, titta på Björnbröder och pratade. Det var en mycket trevlig kväll. Och igår.. ja du. Utav respekt så tänker jag inte ens skriva något om det. Men jag är ändå jätte ledsen att det skulle sluta så här.
Jag har just kommit hem från en trevlig promenad med Jenny. Vi gick till Nötön och tillbaka. Riktigt härligt att vara ute och röra på sig lite. Perfekt väder var det också, och är fortfarande.
Helgen började bra, men slutade desto sämre. I fredags var jag nere på Åmålshäja med Anna, Alex och Marie. Det var mycket trevligt. Vi lyssnade på talangjakten. Det var allt från fyra åriga små flickor till 15 åriga tjejer och pojkar. Speciellt tyckte jag om de två systrarna som sjöng Pillutta dig ur Madicken. Det var gulligt tycker jag.
I lördags kväll var jag hemma hos Annso. Där var också Anton. Vi passade Annsos lillasyster Saga, titta på Björnbröder och pratade. Det var en mycket trevlig kväll. Och igår.. ja du. Utav respekt så tänker jag inte ens skriva något om det. Men jag är ändå jätte ledsen att det skulle sluta så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)