Kära konfirmander...

Ja så står det faktiskt. Jag sitter här och läser igenom sommarens lägertidningar och tänker på vilken otroligt rolig och fin dag det kommer att bli på lördag, och vad passar bättre än att citera Karolina? Hon använde nämligen 'Kära konfimander...' som rubrik på sitt "brev" till just... konfirmanderna, i sommarens tidning.

Den 4 september 2004 konfirmerades jag i Åmåls kyrka, det är mer än fyra år sedan. Ända sen dess har jag varit kvar i kyrkan och arbetat med efterkommande konfirmander. Arbetet i kyrkan kom att bli en stor del av mitt liv, och det är från min tid där jag kommer att ha de starkaste och gladaste minnena när jag nu går mot ett liv som vuxen. Att jag valde att gå med i kyrkan har också gjort mig starkare som person och tryggare i mig själv. Jag har inte bara vuxit i min tro, utan också i mig själv. Innan konfirmationen var jag en osäker liten tjej. Du som kände mig innan, och som fortfarande känner mig över fyra år senare vet om den här stora förändringen.

Första gruppen med konfirmander som jag hade var födda 1990, där ingick bland andra Anna.
91 - Anne-Sophie, Robin, Heléne, Anton, Lisa, Viktor.
92 - mina bröder (Joacim & Eric)
93 - där kände jag ingen nära inpå livet. Det var bara några få som jag visste vilka de var, och som jag hade pratat med några enstaka gånger. Jag tror att det är just därför denna gruppen har kommit att bli extra speciell för mig. Att vara på konfirmationsläger, se alla idéer som formas, höra alla skratten, se kärleken och på toppen av det sakta se hur det går upp för dessa ungdomar vad tro faktiskt kan innebära är alldeles fantastiskt. Aldrig har jag upplevt det som jag gjorde i somras. För att återigen citera fröken Larsson måste jag berätta om en fin upplevelse från lägret i somras "Å, apropå sömn måste jag bara nämna när jag var inne i rum 6 tillsammans med Rebecca och läste finfiiiina bibelord". Ja så var det faktiskt, en kväll när jag och Karolina hade den roliga uppgiften som nattvakter blev vi inbjudna till killarna i rum nummer 6 (Per, Thomas & Sebastian). Väl där inne kom Karro med iden att vi skulle spå varandra med Bibeln, å va roligt vi hade! Det kommer jag sent att glömma, om det var för att bibelorden var otroligt passande, eller opassande minns jag inte (jag tror mer på det sista), men det blev i alla fall en kväll med hysteriska skratt. Tyvärr minns ingen av oss just vilka bibelord det blev, vilket är väldigt synd. Jag måste då nämna att jag tyckte väldigt synd om Sebastian som var godtrogen och försökte sova under denna period med hysteriska skratt. Dock gjorde ju inte jag och Karro som vi skulle, vå uppgift var ju att få konfirmanderna i säng - för att SOVA, inget annat! Men det faktum att vi läste Bibeln tycker jag kompenserar upp alltihop väldigt fint.

Och snart är det dags för den stora dagen...

För er kära konfirmander är det på lördag dags för en av de finaste dagarna man kan uppleva, bortsett från studenten. Många tycker att konfirmation är något mesigt och jåligt, jag säger rätt ut att den som påstår det vet inte vad den pratar om!

En annan anledning till att just denna snart gågna konfirmandgrupp betyder mycket för mig är att det är den sista grupp jag kommer att följa från början till slut på mycket länge, kanske för alltid. Efter lördag är det snart inskrivingsdax för nästa års konfirmander, som jag bara kommer att följa ett halvår. I januari är det dags för mig att ge mig ut i världen på nya äventyr. Om allt går som planerat kommer min nya adress i fyra år framåt att vara London, och Du är mer än välkommen att hälsa på!