Upp ur vilda, djupa vatten

Upp ur vilda, djupa vatten
lyfte Skaparn liv och land
Markens djur och himlens fåglar,
man och kvinna skapte han
- Psalm 86 i den Svenska Psalmboken

Så började det i lördags, första psalmen i konfirmationsgudstjänsterna.
Dagen gick som på räls - första, andra och tredje. Helt plötsligt var vi färdiga. Redovisningarna gick som smort, helt fantastiskt bra gjort alla, konfirmander som ledare!
Alla gjorde sina roller fantastiskt bra, och jag tyckte det gick bra för mig själv också. Trots att jag tydligen sa fel. Whaaat, tänkte jag mer eller mindre när jag fick höra att jag sa fel. Haha, men bra gick det i alla fall. Jag kan inte beskriva helgen på ett annat sätt än lyckad, det går inte, både lördagen och söndagen gick utmärkt.

Varje år är det samma visa, samma känsla, samma glädje. Konfirmation är något fantastiskt och jag kan inte hjälpa att tycka synd om ni som inte är konfirmerade. Jag blir så himla glad varje gång jag sätter min fot i Åmåls kyrka och det är dags för konfirmation. Efter ett år tillsammans med både med och motgångar, av skratt och gråt, så faller allt på plats och sammanfaller med denna underbara helg. Det är något speciellt att se alla dessa glada vitklädda ungdomar omgivna av en fullsatt kyrka bestående av släkt och vänner, som är minst lika glada som ungdomarna. Vilket gör att vi ledare får stora leenden på våra läppar.

På tal om stora leenden, dessa stora leenden kan snabbt övergå i hysteriska skratt. Jag kommer aldrig kunna höra orden "rena mig så blir jag ren" igen utan att vika mig dubbel av skratt. Men det blir väl så när man går till Ica en fredagkväll och frågar om man får låna den uppstoppade renen som står vi brödet. Efter en stunds väntan fick vi order att komma tillbaka på lördag morgon för att se om vi fick låna den. Det var nämligen polarbröds ren, inte Icas. Ica fick inte tag på polarbröd så dom bestämde att vi fick låna den. Denna fina ren, vid namn Ida fick dock inte plats i kyrkans minibuss, så jag, Anna, Robin och Karro fick bära den från Icas lastkaj till församlingshemmet där Hjalmar stod på gräsmattan och väntade på oss. Aldrig har jag sett Hjalmar skratta så mycket. Men vad gör man inte om man är i behov av en ren i ett drama?

Jag hade också tänkt att ladda upp lite bilder från helgen i detta inlägg, men de bilderna jag tänker på tog jag med Robins kamera, så jag får glatt vänta lite.