Gråa dagar

Åh va det är härligt att leva. Jag älskar mitt liv! <3
Nu undrar ju ni varför jag då döpte inlägget till "Gråa dagar", jo det är dels för att låten jag lyssnar på just nu heter så, och för att det faktiskt var ett tag sen jag hade en grå dag. Det senaste har allt vart himla bra, med endel små undantag. Men alla får ha gråa dagar ibland.

Vilken underbar dag det är idag. Hallelujah! Jag var ute en stund förut i trädgården för att fota lite, bilder visas här nedan. När jag kom till våra äppelträd såg jag att där låg det ju en hel massa äpplen på marken - jag och mamma som så fint plockade upp alla som låg där igår. Varför är det alltid så? Att när man städar i trädgården och tar bort all gammal frukt som ligger på marken och ruttnar, så ligger det ny där nästa dag?

Äpplen i familjen Engtorps trädgård - fotona är tagna av mig.

Häromdagen läste jag ett inlägg som min vän Anna skrev om vad hon egentligen vill med sitt liv. Det fick mig att fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har länge velat flytta till London, leva och bo där ett tag. En annan tanke jag haft i några år är att en dag ska jag bli polis. Jag vet inte vad, men något är det som lockar. För någon dag sen kom det som en klar blixt från den blåa himlen, att det är just polis jag ska bli. Trots att jag fortfarande är skoltrött, hur man nu kan vara det när man inte går i skolan, så skulle jag kunna börja imorn om jag så finge det. Bara för att det då är en dag närmare dagen då jag får börja jobba. Vägen till att bli polis är inte den lättaste, men det är en väg jag måste gå om min dröm ska bli verklighet. Men vad ska jag då göra med tanken att åka till London? Ska jag bara glömma den? Nej det tänker jag inte göra, för det är också något jag vill göra. Mina planer om vad jag tänkt göra där kommer att ändras, men det kommer ändå att dröja några år innan jag söker till polishögskolan. Och varför sitta hemma och dreggla över Persbrandt när jag lika gärna kan göra det i London?

Jag har många tankar i huvudet just nu. När stunden är kommen. Hur lämnar man bara något som kommit att bli en del av ens liv? När den dagen kommer då det är dags för mig att lämna Åmål. Det är inte bara att lämna något sådär, för att aldrig mer veta av det. När det till och med gått så långt att man inte längre minns hur det var att leva utan det? När jag inte är hemma spenderar jag mycket av min tid i kyrkan, där trivs jag enormt bra. Där kan jag vara mig själv. Men där har jag bara vart engagerad de senaste fyra åren, och jag börjar känna av ett sakta generationsbyte. Jag börjar känna mig betydligt äldre än dom flesta, så det är inte kyrkan som kommer att vara svårast att lämna när stunden är kommen. Jag behöver inte vara i Åmåls församlingshem för att tro på Gud, det kan jag göra vart jag vill, när jag vill. Till och med i Somashallen i Säffle.

Det är snart tio år sedan jag först satte min fot där. Det är snart tio år sedan jag var på min första konståkningsträning. Aldrig trodde jag att jag fortfarande skulle hålla på till idag. De senaste tre åren har jag inte vart lika engagerad, jag slutade tävla när jag började på gymnasiet. Men det var ändå en del av mitt liv jag verkligen inte ville släppa taget om, därav mitt val att fortsätta som tränare för de små barnen och att delta på våra isshower. Konståkningen blev min verklighetsflykt. På isen kunde jag släppa alla tankar om vardagen och vad de betydde. Där fann jag mig vänner för livet - och vilka fantastiska minnen vi har ihop. Jag insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon världsmästare utav mig, men det gjorde inte att jag packade ihop skridskorna i en väska och la dom längst in i garderoben för att rosta sönder.
Ibland ångrar jag mitt beslut att sluta tävla. Det finns stunder då jag saknar den där sammanhållningen, de där skratten, dom där tårarna - som bara visade sig på en tävling. När man gjorde sig i ordning, sminkade varandra och gjorde sig fin i håret. Och sjävklart stunden när man är färdig med sitt åk, och man kan slappna av, sätta sig på läktaren och bara njuta av att man gjort något bra även om det kanske just då inte gick så bra. I Säffle har det de senaste åren också skett ett generationsbyte, där märks det inte lika väl på ungodomarna, utan på föräldrarna. Det känns som det var igår mamma, Annelie, Ann-Sofie, Lena och gänget satt på läktaren och kollade på träningarna. Det känns som det var igår det var dom som var ansvariga för allt som hände och skedde vid sidan av isen. Så mycket har hänt, under en egentligen ganska lång period. Folket som var engagerade i klubben när jag började har under de senaste åren hoppat av en efter en, sakta men säkert. Och det är nog det som är mitt tecken. Att det är min tur att släppa taget och gå vidare. Konståkningen kommer alltid att vara den största delen av mitt liv, tillsammans med Gud. Oavsett om jag bor i Åmål, London eller Stockholm.

Rebecca åker konståkning - foto taget av Viktor Bijlenga