Hur gör man?

How do you pick up the threads of an old life?
How do you go on, when in your heart you
begin to understand there is no going back.
There are some things that time can not mend.
Some hurts that go too deep... that have taken hold.

Dessa ord, dessa tankar är bland de sista som Frodo yttrar innan han beger sig till de grå hamnarna, i slutet av Sagan om Konungens Återkomst. Från och med första gången jag hörde de orden satte de sig på min hjärna.
Det är ofta jag tänker på dem, hur går man egentligen vidare? När man har insett att det aldrig kommer att bli som förr, det kan bli likt. Men såren finns kvar och därför blir det aldrig precis som förr.
Oavsett hur tungt och jobbigt det må kännas ibland så vet jag att det alltid finns ett ljus i tunneln. Varför ge upp när jag vet att det kommer en dag då regnet bara öser ner och det kommer att vara den vackraste dagen i mitt liv. Varför ge upp när den gråaste dagen är den mest färgglada?

I Bibeln kan man läsa många fina ord, bland annat i Jesus Syraks Vishet 6:14. Där står det "En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt". En del av Jesus Syraks Vishet handlar just om vänskap och vishet. Själv tycker jag att det är ett av mina absoluta favoritställen i Bibeln. Men vad gör man då, den dag man förlorar en sådan här skatt? Man tror sig ha funnit detta starka värn, men man börjar sakta förstå att allt bara är en illusion, det är inte alls som man tänkt sig.
Vänskap är det bästa som finns, men när sådana band bryts finns det få saker som sårar mer. Vänner har kommit och gått i mitt liv, men aldrig har jag upplevt det såhär. Aldrig har det känts så tungt som nu.

Jag kommer sent, om aldrig, glömma den senaste månaden. Hur allt bara ändrades på några sekunder.
Folk frågar mig hur jag mår och jag svarar att trots omständigheterna har jag aldrig mått bättre, har aldrig varit lyckligare i hela mitt nitton år långa liv. En del undrar nog hur det kan gå ihop, men jag lovar er - det funkar! Bara för att jag har förlorat ett värn betyder inte det att jag förlorat hela min armé. Utan er mina skatter vore jag ingenting, jag älskar er oerhört mycket och det kommer att göra mig ont när jag flyttar från er.

Om många många år, när jag sitter och tänker tillbaka på sommaren 2008 kommer jag att minnas den som sommaren i mitt liv. Den fick inte direkt det slut jag hoppas på, ingen hoppas väl på att allt ska rasa samman, men ändå, trots att det hände kände jag mig stark och trygg. Det räcker med att jag tänker på den gågna sommaren så blir jag alldeles varm i bröstet. De två lägerveckorna på Stora Strand kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva ett läger i stil med mitt eget konfa.läger igen. Men när jag som minst anade det, så kom det. Och till min stora förvåning var det inte ett SMU-läger utan 2008 års konfirmandläger. Tack alla konfirmander i Åmåls pastorat födda 1993, ni är guld värda!

Tack även till mina fantastiska rumskamrater och andra ledare. Det var helt klart den stökigaste och mest störda veckan i mittt liv. Men jag skulle inte byta den mot något, man skulle till och med kunna göra en Hollywood-film av den.