Is the fire of hesitation burning bright?

Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Häromdagen hade jag ett seriöst samtal med en vän jag inte träffat på ett tag. Det behövdes kände jag och nu vet jag vad jag måste göra. Samtidigt som det kändes otroligt skönt att prata med någon om detta så fick samtalet mig att bli lite ledsen. Eftersom att jag tror att det inte kommer att bli som jag vill. Men att prata med honom var ändå det bästa på väldigt länge, så det ledsna humöret varade inte länge.

Igår var jag på Boda Borg. Det var härligt. En äventyrsdag med vänner som fick mig på andra tankar. Underbart! Att åka i en buss full av små uppspelta ungar är dock ingenting jag rekomenderar. Trots allt ljud lyckades jag att koppla av och varva ner själv den sista biten på väg hem med iPoden i öronen, Karl i knät och Robin som kudde. Det kanske låter konstigt, men det var det inte. Helt normalt alltså.

Inatt vaknade jag vid 04.00 - snåret och att somna om var helt hopplöst. Jag hade ont av magkatarren, mådde illa och var skittrött. Andra natten irad det är så här nu. Attans! Jag har inte haft sömproblem sen innan jag var i Rom. När jag väl lyckades med att somna om drömde jag en mindre trevlig dröm, som jag faktiskt håller för mig själv. Kan hända att jag berättar för den inblandade, men annars ingen. Detta betydde att jag var en aningen depp och ledsen när jag slutligen vaknade, men då hörde jag min telefon komma till liv i form av ett sms. Det var Anna som berättade att hon är tillbaka i Sverige. WOHO! Helt plötsligt mådde jag mycket bättre, jag har saknat henne så <3

som jag hade dig förut

Här är två bilder på mig - Anna Rebecca Engtorp.
Den till vänster är från i mitten av februari i år.
Så mycket har hänt sedan dess.
Den till höger är bara några dagar gammal.
Jag sitter här och tänker, tänker och tänker.
Det är något jag gör alldeles för mycket.
Alldeles för mycket för mitt eget bästa.
Jag tänker på det gångna året.
Allt som hänt, allt som inte hänt.
Men mest av allt tänker jag på Dig.
Under en lång tid har du varit en fast punkt i min vardag.
Men nu finns du helt plötsligt inte vid min sida längre.
Du finns i mitt liv, men inte där jag är van att ha dig.
Så mycket vi har gått igenom tillsammans.
Tårar och skratt. Vi har alltid funnits där för varandra.
Det behöver ju inte ändras bara för att vi lever
våra liv på två helt olika orter. Eller hur?
Du är det bästa som någonsin hänt mig och
en del av mitt hjärta kommer alltid att tillhöra Dig.

Nu blev jag helt plötsligt väldigt personlig. Självklart är jag alltid personlig när jag skriver här och allt är taget direkt ur hjärtat. Men så här personlig har jag aldrig varit. You know what they say - there's a first for everything. Jag kände att jag behövde få det ur mig och vad är en blogg till för om inte tankar?

Rubriken är tagen från låten med samma namn - Som jag hade dig förut med Lars Winnerbäck & Melissa Horn. Delar av låten beskriver situationen som är nu väl.

I guess it's time I run far, far away

James Blunt is da shit!
Jag har skrivit en hel del i denna blogg om mina tankar vad gäller mitt liv efter studenten. Hittills har jag inte kommit fram till vad jag vill göra. Hittade lite små saker här och där som verkade intressanta. Men att vara borta från Sverige i fyra år har jag komma att tycka är lite för mycket, samtidigt som jag inte tycker det. Men att vänta fyra år innan jag söker till högskola/universitet tycker jag däremot är för mycket. Nu verkar det i alla fall som att allt går åt rätt håll, hittade en sida på internet som verkar perfekt för mig. Som det ser ut nu så är jag kvar i Åmål och någon gång efter nyår åker jag. Förmodligen slutet av februari. Mer får ni inte veta just nu, men håll ut kära vänner. Det kommer mer!

out of my mind

oh ja det stämmer. Visste ni inte det? Om inte så vet ni det nu. Förresten så heter låten som jag lyssnar på Out of my mind, därav rubriken, som blev en låttitel idag igen. Har kommit på att döpa mina inlägg efter låten jag lyssnar på, kanske inte alltid låttiteln men i all fall en strof ur låten.

Vart tog solen vägen? När jag vaknade imorse var det strålande solsken ute. Vart har det tagit vägen? Nu när jag tittar ut ser jag gråa moln. Himla trist. Idag får det bli ett tråkigt blogg-inlägg känner jag. Har inget att blogga om för tillfället. Men det kanske kommer senare? Jag ger i alla fall ett STÖRSTA GRATTIS till min barndomsvän Anna som tog körkort idag! Jag fick förresten en ny parfym av min mormor igår, jag var i behov av en och vad hade inte hon i sin gömma - jo en oöppnad parfymflaska. Jag tycker den luktar gott faktiskt, men frågan är om den inte är lite tantig. Så jag har gått omkring hela förmiddagen och funderat på om jag luktar tant eller inte, men jag har kommit fram till att jag skiter i om jag luktar tant eller inte. Så det så. Ikväll är det kör. Jippie, det ska bli kul, hoppas jag. Vi ska nog öva inför mässan vi medverkar på den 9 november i Åmåls Kyrka. Då tycker jag verkligen att du ska gå till kyrkan, även om du inte brukar göra det - just do it! Dessutom så kommer biskopen att vara med på mässan. Det får du inte missa!

he's coming home tomorrow

Eric kommer hem imorgon och stannar en hel vecka!

digging how the guitar goes, in a song that no one knows

Klockan är lite för mycket. A little to much for my likeing. Jag som hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt idag. Så gick det med det. Men det beror nog på att jag somnade på min säng förut när jag la mig för att läsa en stund.

Tidigare idag har jag varit på besök hos mina kära morföräldrar. Vi åt mat och spelade spel. Det var en mysig stund. Känner att de inte har så mycket tid kvar på denna jord. Därför vill jag tillbringa mycket tid med dom. Morfar har alltid varit min allra bästa vän och kommer alltid att vara! <3 När jag gick i nian skrev jag till och med min uppsats i NP Engelska om honom. Den blev jag mycket nöjd med. Lärarana också verkade det som.

Just nu sitter jag här och skriver till tonerna av James Blunt (därav rubriken), samtidigt som jag har vänstra örat och ögat på tvn - Champions Leauge. Matchen som ses är den på Viasat Sport, den mellan Chelsea och Roma. Jag tror att hela Åmål hörde min fars skrik när Chelsea gjorde mål. Familjen Engtorp är en minst sagt fotbollsgalen familj. Trots att IFK Åmål är laget närmast hjärat så finns det andra lag våra hjärtan klappar för - som Chelsea, Man. United, Arsenal och Liverpool. Liverpool är laget för mig! En dag när mina bröder och min far stred om vilket lag som gäller sa jag bara rakt ut "jag ska börja heja på Liverpool, bara för att", och sedan den dagen har jag stått fast vid mitt val. Nu på senare dagar måste man ju ha ett öga till Östers IF också, man måste ju heja på sin bror och hans nya klubb. Annat går ju inte. Med en fotbollsspelande morfar i IFK Åmåls a-lag, en farfar som gammal kassör i IF Viken och en far som spelat mycket fotboll i sina år är det inte så konstigt att sporten som regerar i denna familjen är fotboll, och att fotboll blev sporten för mina bröder. Jag däremot, jag har aldrig spelat en riktig fotbollsmatch i hela mitt liv. Eller varit på en enda fotbollsträning. Det tycker jag är lite konstigt, för intresset finns ju där. Utan tvekan! Jag följde istället min mors fotspår och började med gymnastik redan som tvååring. Tillslut tröttnade jag på det och övergick till konståkning. Något jag aldrig kommer att ångra. Tro det eller ej men jag är faktiskt inte den första konståkaren i min släkt - mammas morfar var en flitig användare av de självplågande sakerna man sätter på fötterna och kallar skridskor.

Imorn kommer Eric hem! Wohoo.

Saker man inte kan föreställa sig

Igår hade jag en intressant diskussion med min vän Anna. Det började med att vi pratade om mensvärk och övergick sedan i hur det känns att föda barn. Vi kom båda fram till att vi kommer att vara otroligt nervösa dagarna innan vi ska föda. Jag vet redan nu att jag kommer att gå min stackars make på nerverna. Dock kommer det ju att dröja att tag innan det är dags för mig att föda barn. Men jag tyckte att det ändå var en intressant diskussion att ha. Man måste ju på något sätt förbereda sig på det som komma skall, och varför inte diskutera det med en kär vän?

Denna dagen har varit en lagom bra dag. Inte dålig, men samtidigt inte den bästa dagen i mitt liv heller. Jag har hjälpt Maria med matte, träffat Jenny som åker till England imorn och är borta i nästan tre veckor och gått en kyrkogårdsvandring på KU. Det var mysigt, trotts att vissa gör mig mörkrädd! :O Innan KU gick jag och Jenny till stan för att träffa hennes mamma. Där kom Jenny fram till att man inte ska sätta mig och hennes mamma i samma rum. Det kommer aldrig att sluta bra. Men kul har vi. Jenny misstänkte att vi gick på lustgas. Oops!

På torsdagkväll kommer Eric hem till Åmål och på fredag ska vi till Karlberg för att hälsa på. Han ska hälsa på sina kompisar och jag mina gamla lärare, och kompisar som fortfarande har nöjet att gå där. Till helgen kommer Gustaf till Åmål, på måndag kommer Karro till Åmål och på onsdag i nästa vecka ska jag leka med min barndomsvän Anna. Jag längtar till ALLT! <3

Höstrusk

Åh vad allt är bra! Hade en mindre bra dag i torsdags dock. Ni vet en sådan där dag då man inte kände sig i topp, trotts att allt är jätte bra. Men sedan hände något. Helt plötsligt löste sig allt och nu känns det bättre än på länge. Trotts att jag aldrig mått bättre har det varit en liten sak som legat och grämt, men nu verkar det ha löst sig och jag kan inte vara gladare. Att Du är glad och lycklig gör att jag är glad, lycklig har jag varit länge.

Har inte bloggat på hela helgen, har faktiskt inte suttit vid datorn på hela helgen heller. Gött mos! Helgen som gick var första helgen för de nya konfirmanderna, och där med första helgen för de nya ledarna. Allt gick fint och det flöt på bra tycker jag. Kanske kunde ha gått lite bättre när vi lekte, men det funkade i alla fall.

Idag har det varit riktigt riktigt höstväder ute. Urg urg. Just nu känner jag mig lite trött och frusen. Funderar på att sätta på en mysig film och lägga mig under täcket. Men nu kanske jag inte ska se Mamma Mia. Har sett den några gånger för mycket kanske, men ändå inte. Haha, den är så himla bra att jag aldrig kommer att få nog av den känns det som. I och med att jag sett den har jag också kommit fram till att Pierce Brosnan är en riktigt karl, vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga. Eftersom att jag tycker att han inte är särskillt bra som agent 007. Men till slut var jag tvungen att erkänna det för min vän Jenny, och som svar fick jag att hon har vetat om det länge, att han är en riktig karl alltså. Jo jag vet att han är gammal, så inga kommentarer om det tack! Haha. Dessutom så är nyinspelningarna av låtarna mycket bättre än orginalen. ABBA är duktiga, men Meryl Streep och gänget är bättre!

Vart är jag påväg egentligen?

Jag vet inte vart jag ska börja. Och när jag väl har börjat så kommer jag aldrig sluta känns det som. Har så mycket att säga, men jag ska fatta mig kort!

Igår fick jag frågan "Vad blir det nu då Rebecca, London eller Paris?" och jag svarade "Åmål", helt utan tvekan. Då kände jag att jag vill vara kvar i min hemort i alla fall ett halvår till, oavsett vad jag sagt tidigare. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle arbeta mig upp till en bättre kondition i Åmål eller i utlandet i väntan på att söka till Polishögskolan (för det är en sak jag SKA göra i mitt liv, så mycket vet jag). Men nu har jag bestämt mig- för mindre än en minut senare hörde jag något som fick mig att ändra inställning bara så där! Hela vägen hem från där jag befann mig när jag fick höra detta tänkte jag "vad tusan är jag kvar här för?". Jag har alla chanser i världen att se mig omkring. Varför tar jag den inte då? Mitt liv i Åmål är slut, jag har gjort mitt här. Det finns inte så mycket mer att göra nu. 'Men dina vänner i Åmål då?', tänker Du nu. Självklart kommer jag att sakna dom, vore konstigt om jag inte gjorde det. Men som jag skrivit i bloggen tidigare - stunden kommer då man ska lämna det man har. Det bara är så. Det behöver ju inte betyda att man tappar kontakten för att aldrig mer träffas. För jag blir otroligt arg och besviken på mig själv om jag inte lyckas med att hålla kontakten med de som betyder mest för mig! De två som jag för ett halvår sen ansåg vara mina bästa vänner har flyttat till Göteborg, och jag anser fortfarande att de är mina bästa vänner. Även om de har fullt upp i skolan så har vi tid att hålla kontakten. Jag saknar skvaller-stunderna på kemilektionerna väldigt mycket, kanske mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Nu är det ju inte så att jag ska flytta imorn, nästa vecka eller detta året. Men någon gång efter nyår blir det, vart har jag ingen aning om men bort från Åmål ska jag.

När jag tog studenten och sedan dess har jag tyckt att det vart skönt att jag inte vet vad jag vill göra. Att inte stressa in i något för att sedan ångra mig. Men igår kände jag för första gången en avundsjuka mot dom som pluggar på universitet/högskola, som vet vad dom vill med sina liv och faktiskt tar tag i det. Dom är starka nog att släppa det dom har för att förverkliga sina drömmar. Dagen då jag tog studenten var den lyckligaste dagen i mitt liv, men ibland önskar jag att jag var kvar på andra sidan den dagen.

Back, take me back!

26/6 - 3/7, 2008
Rom, ITALIEN
Under vissa stunder där nere kände jag en liten ångest
över att vara där, ånger över att ha följt med. Men det
senaste har tiden hunnit ifatt mig och jag saknar det
otroligt mycket. Allt var egentligen riktigt bra och jag
hade super kul! Rome in my heart forever! <3

Stora Strand i hjärtat.

Taizé, Stora Strand, sporthallen. Vi har alla någon plats, något ställe som betyder mycket för oss. Som är lite mer än alla andra, där du trivs lite extra, bortsett från ditt hem. För mig, och många mer, är Stora Strand den platsen, och har varit de senaste åren. När jag var där för två veckor sedan var det lika underbart som alltid, men då var jag inte där med det folket jag brukar vara där med. Vilket jag var i helgen. Det resulterade i en minst sagt galen (!) fotbollsmatch, det minsta rummet, men störst sängar, åt tjejerna med mest packning, dreggel över Mårten, norsk kurragömma och mycket mycket mer.

Helgen har varit helt underbar på många olika sätt. Jag har träffat många vänner jag inte träffat på jätte länge och jag saknar dom redan, vi har bara varit från varandra några timmar. Vi måste träffas oftare, så är det bara. Men det är inte alltid så lätt när vi bor i Åmål, Borås, Göteborg, Arvika, och har olika aktiviteter och vardag.

I helgen var vi inte så många på lägret, men vi skapade ändå en fantastisk stämning. Alla underbara människor, atmosfären i ett sånt gäng är oslagbar. Alla skratt och leenden, tårar. Att delta i en andakt på Stora Strand är bland det bästa jag vet, det finns få saker som slår det. Det händer att man fäller en tår eller två, eller flera tårar. Igår var det flera, men inte en enda av dom var av ondo, alla - varenda minsta lilla tår var lyckliga tårar. Glada tårar. Under den senaste tiden har jag kommit på hur otroligt bra jag har det och att jag aldrig mått bättre. Så kommer det ögonblicket då man verkligen fattar att man är lycklig, lycklig på riktigt. Då vill man inget annat än att gråta. Tack alla som gör mig till den jag är och som gör mitt liv här på jorden ännu bättre än vad det redan är! <3

Idag var det även start för skridskoskolan i Säffle KK, där jag är tränare. Jag och en tjej som heter Amanda har en grupp på ungefär tio barn. Av dom är det tre stycken som är helt nya i klubben, resten är fortsättningsåkare från förra året. När vi har både nya och gamla åkare känner jag att det är bra att vi är två tränare, så att vi kan dela upp oss och träna på det dom behöver träna på. Så att de "gamla" inte stannar i utvecklingen och att de "nya" inte går för snabbt fram och därför inte lär sig hur man gör på riktigt. För gör man fel i grunden är det jätte jobbigt och svårt att först träna bort det för att sedan lära sig det rätta sättet. Fick även med mig en bok hem som heter Skridskoskolan - skoj på is. Den är framtagen av SISU för Svenska Skridskoförbundet, Svenska Konståkningsförbundet och Svenska Bandyförbundet. Jag tänkte sätta mig och läsa lite i den sen, eller imorgon. Även skriva upp lite tips som den ger. Trots att det är min fjärde säsong som tränare så kan jag hela tiden förbättra mig och bli bättre.

Att arbeta med barn i en idrottsverksamhet ger mig mycket tankar och funderingar. Jag funderar mycket på hur barn är idag och hur jag var som barn. Jag kommer hela tiden fram till att jag var den där lilla blyga tjejen som inte vågade säga någonting, som alltid lyssnade på vad fröken sa för jag var rädd för att få skäll. Detta ändrades inte för än jag gick i åttan-nian. Jag har kommit en väldigt lång bit från då jag var fem, nio och fjorton år, och jag kan fortfarande inte fatta att jag vid min nästa födelsedag fyller 20.

Hej då september!

Igår var det första oktober, vilket betydde Gustaf 19 år. Grattis grattis, igen! Jag var först med att säga grattis. Woho, tio poäng till mig! Var längesen jag träffade han och John nu. Alldeles föööör längesen. Som tur är så är det lägertajm i helgen; Stora Strand - världens bästa plats! <3
John kommer dit, Gustaf är mera kryptisk av sig och säger "vi får se", men jag tror det betyder att han kommer. Typiskt Gustaf att överraska ;). Dessutom kommer massa andra människor jag inte träffat på jätte länge! Så Rebecca är glad, trots att hon avskyr sitt hår och sina kläder. Urg. Trivs inte i något längre. Blä blä. Skulle verkligen behöva uppdatera garderoben. Eller byta ut den helt och hållet.

Just nu sitter jag här och skriver lite, har inte orkat de senaste dagarna. Har inte heller haft något att blogga om direkt. Vilket jag inte har nu heller.
Samtidigt som jag skriver kikar jag även på Beck, och njuter av Persbrandts otroliga snygghet. Jag kan faktiskt göra flera saker samtidigt - jag är tjej. Min bror kom in i mitt rum för att kolla med mig, men han somnade så han ligger här och sover bakom mig den sötnöten.

Om lite mindre än två timmar är det dags för kör. Idag känner jag faktiskt för att gå på den. Hoppas vi sjunger några roliga låtar, de senaste gångerna har vi mest övat tråkiga. Kanske blir en kul bilfärd med Anna och Robin efteråt också? Vi har förresten fått en ny bästa vän. Han äger, och jag kan verkligen inte sluta skratta åt det! xD Jag längtar till november!