Vart är jag påväg egentligen?

Jag vet inte vart jag ska börja. Och när jag väl har börjat så kommer jag aldrig sluta känns det som. Har så mycket att säga, men jag ska fatta mig kort!

Igår fick jag frågan "Vad blir det nu då Rebecca, London eller Paris?" och jag svarade "Åmål", helt utan tvekan. Då kände jag att jag vill vara kvar i min hemort i alla fall ett halvår till, oavsett vad jag sagt tidigare. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle arbeta mig upp till en bättre kondition i Åmål eller i utlandet i väntan på att söka till Polishögskolan (för det är en sak jag SKA göra i mitt liv, så mycket vet jag). Men nu har jag bestämt mig- för mindre än en minut senare hörde jag något som fick mig att ändra inställning bara så där! Hela vägen hem från där jag befann mig när jag fick höra detta tänkte jag "vad tusan är jag kvar här för?". Jag har alla chanser i världen att se mig omkring. Varför tar jag den inte då? Mitt liv i Åmål är slut, jag har gjort mitt här. Det finns inte så mycket mer att göra nu. 'Men dina vänner i Åmål då?', tänker Du nu. Självklart kommer jag att sakna dom, vore konstigt om jag inte gjorde det. Men som jag skrivit i bloggen tidigare - stunden kommer då man ska lämna det man har. Det bara är så. Det behöver ju inte betyda att man tappar kontakten för att aldrig mer träffas. För jag blir otroligt arg och besviken på mig själv om jag inte lyckas med att hålla kontakten med de som betyder mest för mig! De två som jag för ett halvår sen ansåg vara mina bästa vänner har flyttat till Göteborg, och jag anser fortfarande att de är mina bästa vänner. Även om de har fullt upp i skolan så har vi tid att hålla kontakten. Jag saknar skvaller-stunderna på kemilektionerna väldigt mycket, kanske mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Nu är det ju inte så att jag ska flytta imorn, nästa vecka eller detta året. Men någon gång efter nyår blir det, vart har jag ingen aning om men bort från Åmål ska jag.

När jag tog studenten och sedan dess har jag tyckt att det vart skönt att jag inte vet vad jag vill göra. Att inte stressa in i något för att sedan ångra mig. Men igår kände jag för första gången en avundsjuka mot dom som pluggar på universitet/högskola, som vet vad dom vill med sina liv och faktiskt tar tag i det. Dom är starka nog att släppa det dom har för att förverkliga sina drömmar. Dagen då jag tog studenten var den lyckligaste dagen i mitt liv, men ibland önskar jag att jag var kvar på andra sidan den dagen.