Klockan är lite för mycket. A little to much for my likeing. Jag som hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt idag. Så gick det med det. Men det beror nog på att jag somnade på min säng förut när jag la mig för att läsa en stund.
Tidigare idag har jag varit på besök hos mina kära morföräldrar. Vi åt mat och spelade spel. Det var en mysig stund. Känner att de inte har så mycket tid kvar på denna jord. Därför vill jag tillbringa mycket tid med dom. Morfar har alltid varit min allra bästa vän och kommer alltid att vara! <3 När jag gick i nian skrev jag till och med min uppsats i NP Engelska om honom. Den blev jag mycket nöjd med. Lärarana också verkade det som.
Just nu sitter jag här och skriver till tonerna av James Blunt (därav rubriken), samtidigt som jag har vänstra örat och ögat på tvn - Champions Leauge. Matchen som ses är den på Viasat Sport, den mellan Chelsea och Roma. Jag tror att hela Åmål hörde min fars skrik när Chelsea gjorde mål. Familjen Engtorp är en minst sagt fotbollsgalen familj. Trots att IFK Åmål är laget närmast hjärat så finns det andra lag våra hjärtan klappar för - som Chelsea, Man. United, Arsenal och Liverpool. Liverpool är laget för mig! En dag när mina bröder och min far stred om vilket lag som gäller sa jag bara rakt ut "jag ska börja heja på Liverpool, bara för att", och sedan den dagen har jag stått fast vid mitt val. Nu på senare dagar måste man ju ha ett öga till Östers IF också, man måste ju heja på sin bror och hans nya klubb. Annat går ju inte. Med en fotbollsspelande morfar i IFK Åmåls a-lag, en farfar som gammal kassör i IF Viken och en far som spelat mycket fotboll i sina år är det inte så konstigt att sporten som regerar i denna familjen är fotboll, och att fotboll blev sporten för mina bröder. Jag däremot, jag har aldrig spelat en riktig fotbollsmatch i hela mitt liv. Eller varit på en enda fotbollsträning. Det tycker jag är lite konstigt, för intresset finns ju där. Utan tvekan! Jag följde istället min mors fotspår och började med gymnastik redan som tvååring. Tillslut tröttnade jag på det och övergick till konståkning. Något jag aldrig kommer att ångra. Tro det eller ej men jag är faktiskt inte den första konståkaren i min släkt - mammas morfar var en flitig användare av de självplågande sakerna man sätter på fötterna och kallar skridskor.
Imorn kommer Eric hem! Wohoo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar