Stora Strand i hjärtat.

Taizé, Stora Strand, sporthallen. Vi har alla någon plats, något ställe som betyder mycket för oss. Som är lite mer än alla andra, där du trivs lite extra, bortsett från ditt hem. För mig, och många mer, är Stora Strand den platsen, och har varit de senaste åren. När jag var där för två veckor sedan var det lika underbart som alltid, men då var jag inte där med det folket jag brukar vara där med. Vilket jag var i helgen. Det resulterade i en minst sagt galen (!) fotbollsmatch, det minsta rummet, men störst sängar, åt tjejerna med mest packning, dreggel över Mårten, norsk kurragömma och mycket mycket mer.

Helgen har varit helt underbar på många olika sätt. Jag har träffat många vänner jag inte träffat på jätte länge och jag saknar dom redan, vi har bara varit från varandra några timmar. Vi måste träffas oftare, så är det bara. Men det är inte alltid så lätt när vi bor i Åmål, Borås, Göteborg, Arvika, och har olika aktiviteter och vardag.

I helgen var vi inte så många på lägret, men vi skapade ändå en fantastisk stämning. Alla underbara människor, atmosfären i ett sånt gäng är oslagbar. Alla skratt och leenden, tårar. Att delta i en andakt på Stora Strand är bland det bästa jag vet, det finns få saker som slår det. Det händer att man fäller en tår eller två, eller flera tårar. Igår var det flera, men inte en enda av dom var av ondo, alla - varenda minsta lilla tår var lyckliga tårar. Glada tårar. Under den senaste tiden har jag kommit på hur otroligt bra jag har det och att jag aldrig mått bättre. Så kommer det ögonblicket då man verkligen fattar att man är lycklig, lycklig på riktigt. Då vill man inget annat än att gråta. Tack alla som gör mig till den jag är och som gör mitt liv här på jorden ännu bättre än vad det redan är! <3

Idag var det även start för skridskoskolan i Säffle KK, där jag är tränare. Jag och en tjej som heter Amanda har en grupp på ungefär tio barn. Av dom är det tre stycken som är helt nya i klubben, resten är fortsättningsåkare från förra året. När vi har både nya och gamla åkare känner jag att det är bra att vi är två tränare, så att vi kan dela upp oss och träna på det dom behöver träna på. Så att de "gamla" inte stannar i utvecklingen och att de "nya" inte går för snabbt fram och därför inte lär sig hur man gör på riktigt. För gör man fel i grunden är det jätte jobbigt och svårt att först träna bort det för att sedan lära sig det rätta sättet. Fick även med mig en bok hem som heter Skridskoskolan - skoj på is. Den är framtagen av SISU för Svenska Skridskoförbundet, Svenska Konståkningsförbundet och Svenska Bandyförbundet. Jag tänkte sätta mig och läsa lite i den sen, eller imorgon. Även skriva upp lite tips som den ger. Trots att det är min fjärde säsong som tränare så kan jag hela tiden förbättra mig och bli bättre.

Att arbeta med barn i en idrottsverksamhet ger mig mycket tankar och funderingar. Jag funderar mycket på hur barn är idag och hur jag var som barn. Jag kommer hela tiden fram till att jag var den där lilla blyga tjejen som inte vågade säga någonting, som alltid lyssnade på vad fröken sa för jag var rädd för att få skäll. Detta ändrades inte för än jag gick i åttan-nian. Jag har kommit en väldigt lång bit från då jag var fem, nio och fjorton år, och jag kan fortfarande inte fatta att jag vid min nästa födelsedag fyller 20.