Hej Annki!

Ibland dimper dom ned. Dom där oväntade kommentarerna från folk man känner men inte sett på länge, kompisars föräldrar eller helt okända personer. Senast i raden var Annki, Sarahs mamma, och nej jag har inte glömt bort dig :)

Sarahs familj var och hälsade på oss i London i mars månad 2010. Dom var här när jag fyllde 21. Det firade vi med tårta på Joe's. Idag är det den 12 december 2011, om exakt tre månader fyller jag 23. Kan inte förstå att det snart gått två år sedan jag delade mitt London liv med Sarah. Det är snart två år sedan Aliette lämnade oss i London för att flytta tillbaka till Sverige. Våra liv är så annorlunda nu mot vad de var då. Sarah är i Australien, Aliette är i Sverige och jag är kvar i London. Många frågar mig ständigt "Kommer du inte hem snart?". Hem? Till Åmål? Sverige? Vart är hemma?

I början av 2011 skrev jag ett inlägg på min förra blogg om att jag misstänkte att jag aldrig kommer att lämna London. Senare samma år, i september skrev jag att det var som om en röst kallade på mig att återvända till Sverige. Precis som jag misstänkte, någon vecka senare existerade inte den rösten något mer. Hur länge jag vill stanna i London och stunderna jag vill bo i Sverige varierar. Ofta kommer känslan krypande när jag mår dåligt eller om det är något som inte stämmer. Det jag gick igenom i september var utan tvekan det jobbigaste jag någonsin varit med om. Men nu står jag här igen, med nytt jobb och starkare än någonsin. Och jag kan inte längre se mitt liv utan de där röda bussarna, stanken från avloppen blandat med gas, sena Hammersmith & City Line tåg, hektsika byten i Hammersmith varje morgon men inte lika hektsika byten varje kväll, jätte kalla vintrar trots att det inte blir minus grader - bara det att britter inte vet vad isolering är, närheten till allt och sist men absolut inte minst Zeinab, Autumn och min David.