Det är så många känslor, så många fundeingar, så många tankar som just nu cirkulerar i min hjärna. Helst av allt vill jag skriva vad jag vart med om, så att ni alla får veta. Alla på en och samma gång, inte en och en utvalda, eller du som jag bara säger det till för att det blev så. Men då hamnar det också på internet, det där stället där alla kan läsa, se, bedöma och skvallra på. Oavsett om jag väljer att berätta eller inte så mår jag bra, det är absolut inget allvarligt eller hemskt så ni behöver inte vara oroliga på något vis. Jag har en underbar pojkvän som tar hand om mig, minst lika underbara vänner som tänker på en, så jag är verkligen inte ensam.
Samtidigt som jag har denna underbara känsla va att vara älskad kan jag inte låta bli att längta hem. Hem till Sverige, till Åmål, familj och vänner. Kanske är det så att jag sakta men säkert börjar se slutet på mitt äventyr och det är dags för mig att packa mina väskor för att återvända hem. Det är så många gånger jag har känt för att dra mig tillbaka hem igen, förra året hade jag till och med ena foten i Sverige innan jag ändrade mig i sista stund. Men aldrig har jag känt som nu, det är som en dragningskraft som kallar på mig och skriker "Kom kom kom!". Denna gången är det inte bara jag, nu har jag någon i mitt liv att ta hänsyn till. Det är inte bara för mig att packa mina väskor, boka bästa billiga biljett och flyga hem. Vi är två personer som måste prata oss samman, en som måste fundera ut om han skulle kunna tänka sig att bo i Sverige. Ett främmande land med ett okänt språk. Jag är i alla fall beredd att flytta till andra sidan jorden bara jag får vara med honom, och inerst inne vet jag att han känner samma för mig. Det har han sagt. Men när vårt Sverige äventyr börjar återstår att se, inte blir det före OS 2012 i alla fall.
Mitt liv i London har blivit både längre och underbarare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Det har också varit fyllt med motgångar. Mer folk har kommit och gått ur mitt liv här än under mina första 19 år i Sverige. Det är nu det senaste som jag börjat inse att folket jag mött det senaste året är de som står mig närmast. Teamet på jobbet har börjat splitras, folk blir flyttade hit och dit. Vår manager slutade för tre månader sedan och sen dess har inget varit sig likt. Jag kommer bra överrens med vår nya manager och hon är en nära vän, men inget är sig likt. Så igår träffades vi ur det gamla teamet som fortfarande är kvar i London, och då insåg vi att trots att vi har andra vänner här i London och runt om i världen är det vi som är "vi". Det är vi som skrattar ihop, går ut ihop, gråter ihop, stöttar varandra och går på fotboll tillsammans. Jag har alltid sagt att det är tack vare dessa människor jag orkat stanna kvar på jobbet så länge som jag gjort, och aldrig förr har de orden varit så sanna som nu! Utan dem skulle jag aldrig vara den jag är idag, eller där jag är idag.
Tanken på att flytta tillbaka till Sverige skrämmer mig på många sätt. "Tänk om David inte trivs?", "Tänk om alla tycker illa om mig eftersom jag varit borta så länge", "Kommer jag ens att ha några vänner kvar?!". Självklart vet jag att mina vänner alltid finns kvar, men samtidigt vet jag att inget är sig likt. Jag kan inte bara ta upp livet där det slutade när jag lämnade. Då skulle nästan alla mina vänner gå kvar på gymnasiet, och nu har de tagit studenten. Vad händer med alla mina vänner här, kommer det bara att vara ett minne blott och inget mer? Svaren på alla dessa frågor återstår att se. Om jag inte tar risken kommer jag aldrig får något svar. Jag har tagit risken en gång förut och allt blev bra. Varför ska jag då inte ta den en gång till, när chansen finns att det blir minst lika bra. Om inte bättre. För som jag saknar skogen och den svenska friska vinden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar