När? Var? Hur?

...eller vart blir det nu då Rebecca?


Detta var alltid en ständigt återkommande fråga under hösten 2008, hösten efter gymnasiet. Folk åkte till USA som au pair, andra åkte på tågluff genom Europa. Så naturligtvis fick jag frågan vart jag än gick, vart i världen jag skulle ta vägen. Var det London, eller kanske Paris?

De allra flesta av mina inlägg här på bloggen från denna tid handlade om vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen. Det var många djupa tankar om vart livet var på väg. Jag visste att jag ville bort från Åmål för ett tag. Men sen då? Och vart skulle jag åka?

Nu, snart fyra år senare funderar jag på vad jag egentligen gjort sedan dessa tankar florerade så flitigt i mitt huvud. Det allra första som kommer upp i mitt huvud är att jag inte gjort så mycket. Inget speciellt egentligen. Jag menar, fyra år senare och jag har fortfarande inte börjat på universitet, när många av mina klasskamrater från gymnasiet redan tagit examen. När jag tänker såhär känns allt som ett enda stort misslyckande. Men när jag sedan ser mig omkring och börjar tänka på vart jag befinner mig någonstans inser jag att jag nog kommit någon vart i livet trots allt. Jag har någon att komma hem till varje kväll, ett jobb jag trivs med, underbara vänner samt ett ställe att kalla hemma. Någonstans längs vägen byttes frågan om vart och när ut mot "När kommer du hem?".

Alla som känner mig, och alla som besökt mig i London vet att till Åmål återvänder jag aldrig. Åmål kommer alltid att vara min hemort, ett ställe dit jag åker för att koppla av. Sverige. Ja Sverige kommer alltid att vara mitt hemland, men just nu känner jag mig mer britt än någonsin. London är mitt hem, London är min vardag och det är här mitt liv är. Det började som en äventyrsresa på sex månader, sex månader blev till ett år, som plötsligt blev till två. Två år blev till ett liv, och i mars har jag varit här i tre år.